På sin 80-års fødselsdag oplæste digteren Anders Österling i Danmarks Radio sit fine essay om H.C. Andersen, tidligere trykt i samlingen „Dagens gärning. Ny samling“, Stockholm 1926, s. 7-15. Redaktionen har ment, at denne karakteristik af eventyrdigteren havde interesse også for danske læsere, og den bringes hermed med forfatterens og Albert Bonniers Forlags venlige tilladelse.
Det är alltid något särskilt med de böcker vi läste som barn, i de år då läsningen ännu icke var en mekanisk vana och ett yrkesbehov, utan något jungfruligt och hemlighetsfullt, ett företag med nyhetens tjusning. De böckerna representera för oss världslitteraturens rätta urkällor, varifrån alla senare intryck måste härledas, och deras tryck är för oss lika märkvärdigt som någon inkunabel. Framför mig ligga två band av Andersens sagor; av en tillfällighet ha de åter kommit för mina ögon efter en lång skilsmässa. Det är Backmans översättning med Carl Larssons och Isidor Törnbloms träsnitt, upplagan från 1880, „exemplaire un peu fatigué“, som facktermen lyder, eller rättare mycket använt, slitet och trasigt, tyvärr heller icke fritt från klotter.
Men det är nu min Andersen, just de band jag läste som barn, och där jag varmt uppskattade Larssons sprudlande bilder, men fann Törnbloms formfattiga och mindre givande. När jag bläddrar i sagorna, får jag lust att reda upp vad deras läsning betytt för mig, så pass det nu kan göras i korta ord. Ty är han icke för mig den störste diktare som har levat, så är han obestridligen den förste som tog gestalt och bemäktigade sig fantasien. Han utövade poesiens makt, innan hans läsare rätt visste, vad det där främmande ordet betydde. Naturligtvis betalade man samtidigt sin tribut till indianromantiken: där fanns handgripligt hjältemod och mycket att tumla med. Men det var en högst ensidig värld, där man huvudsakligen redde sig med våld och list, och att återkomma till den danske berättaren var dock att på annat vis känna sig som människa, låt vara att han talade som till ett barn, vilket ibland kunde irritera den stigande självkänslan. Han behövde icke Nya världens prärier och guldgrävarberg: han visade oss en ny värld i det som låg mittför näsan på en, i det småborgerligt närbelägna, i de kända tingen, som genom honom fingo talande tunga.
Andersen har lästs och älskats över hele jordklotet: redan i livstiden var han översatt til femton språk. Det är en gåta, att den danska tonen blivit så segerrikt förstådd överallt och genom honom blivit en ton i världsmedvetandet. Men ändå skulle jag våga gissa, att en sydsvensk pojke, född i sikte av Kronborgs slott och sedermera bosatt i Malmö, där man på klara dagar såg Marmorkirkens kupol glänsa i soldiset, dock i särskild måtto måste tillägna sig dessa sagor från andra sidan Sundet. Jag erinrar mig också mycket väl, att min första Köpenhamns-resa hade Andersensk färg, åtminstone tycker jag det efteråt. Hjulångaren med måsarna kretsande före och efter, kanalen vid Nyhavn, där Andersen i många år bodde, Amagerkvinnornas stora bahytter på torget, hästomnibusen, på vars tak man färdades ut till Zoologisk Have, alla de underbara djuren – „Lamaerne spytter!“ stod det på en av anslagstavlorna — allt detta var i sanning en Andersensk bilderbok. Att skickas ned i en källare på Ströget och där genom överlämnande av en slant och uttalande av ordet Kirsebær få en strut verkliga körsbär i handen var icke blott en första erfarenhet av de främmande språkens nytta, utan också ett äventyr i Andersens miniatyrstil. Jag har alltid hållit av småstaden i den danska storstaden, de holländska fasaderne med tätt-sittande fönster och reflexionsspeglar, med gamla vänliga fysionomier skymtande bakom balsaminkrukorna; det är Andersen som grundlagt denna kärlek. Att jag under senare besök funnit allt mindre kvar av den Andersenska idyllen i Köpenhamn vill jag icke dölja; men det beror möjligen på att jag icke haft lyckans galoscher.
Dock var det ju icke staden som främst mötte oss i Andersens sagor; det var naturen själv, landsvägarna, hedarna och skogarna, fulla av underliga röster, men dock alltid inbjudande som de tavlor, genom vilkas ram vi lyftas in av Jon Blund. Med lekande trolleri fick han törnrosor att rodna och fjärilar att fladdra kring oss, där vi sutto läsande under lampan vid det avröjda matsalsbordet. Det finns vissa ställen i sagorna, som en gång skänkt mig ett naturlyriskt välbehag utan like, men när jag nu letar efter dem, kan jag icke alltid förstå orsaken. Det mästerliga anslaget i Den lilla sjöjungfrun fyllde mig med sugande yrsel: „Långt ute i havet är vattnet så blåt som bladen på den vackraste blåklint och så klart som det renaste glas, men det är mycket djupt, djupare än något ankartåg kan nå och många kyrktorn behövde ställas ovanpå varandra för att från bottnen nå upp över vattenbrynet. Där nere bor havsfolket“. Ett annat sådant ställe var skildringen från trollgummans trädgård i Snödrottningen, där Gerda hoppade omkring i det varma solskenet bland blommorna; helt visst fanns det sådana trädgårdar i verkligheten också, livet höll dem i beredskap åt oss – det gällde bara att hitta dit! Oförglömlig var likaså Ibs och lilla Kristinas pråmfärd till Gudenå genom den skogsdunkla vassen och den berusande fläderdoften i Flädermor: „Den lilla flickan tog gossen om livet och så flögo de vida omkring i hela Danmark – och tusentals bilder avspeglade sig i gossens ögon och hjärta, och alltjämt sjöng den lilla flickan för honom: Detta skall du aldrig glömma“. Visst tjusade också det stora exotiska perspektivet i Paradisets lustgård, dit vi buros av östanvinden: med den sagan gavs ett förskott på den poesi, som senare öppnade sig i Lycksalighetens ö, och det var Andersens förtjänst, att man icke kände sig alltför bortkommen hos Atterbom. Det klassiska Grekland steg upp för oss i Vänskapsförbundet, Italiens springbrunnar spelade i Bronssvinet, Schweizeralperna tindrade i Isjungfrun, Egypten hägrade i Dykungens dotter – man fick hela geografien till skänks. Men det förtroliga och hemvana verkade nog starkast i längden. Beskrivningen av den själländska bondgården i Vad far gör är alltid det rätta torde, när jag tänker efter, ha betytt något speciellt för mig: „Du har sett en riktigt gammal bondstuga med halmtak; mossa och örter växa där av sig själva – – – bakugnen sticker fram som en liten tjock mage, och fläderbusken lutar sig fram över inhägnaden, där det, alldeles under den knotiga pilen, är en liten vattenpuss med en anka eller ankungar“. När jag började uppfatta det skånska landskapet och själv tillbragte en rad av somrar på en sådan gammal gård, hade Andersen redan nedlagt ett frö i mitt hjärta.
Han var också i särskild grad de så kallade döda tingens diktare; han förstod att skänka intresse åt en stoppnål, en gatlykta, en löskrage och en tekanna. Vi uppfatta själva som barn de omgivande föremålen på ett mystiskt sätt. Vad vi då äga, det äga vi i en rikare och fullare mening än någonsin senare. Två småflickor som ha likadana mjölkmuggar, urskilja dock var och en sin med hjälp av dvärglika nyanser, som fullständigt undgå de vuxnas blick. Denna mikroskopiska synvärld återfinnes i Andersens sagor, upphöjd till konstnärlig metod, någon gång väl också urartad till en manierism, som missbrukar den ädla naiviteten – men dylikt kritiserade vi icke. Vi gladdes åt det underhållande och hoppade över det andra, vars lägre halt närmast yttrat sig däri, att det var mindre underhållande.
Kuslig kunde han också vara. Det stod i hans förmåga att skrämma oss, när han ville, och detta var en del av hans auktoritet, som han annars övade med mild skonsamhet. Sällsamt skärande ackord kunde ibland bryta av den vänligt strömmande språkmelodien, och han hade tonfall, som kunde likna en kvävd snyftning. Han blev i sådana stunder en hemlighetsfull farbror, och denna hemlighetsfullhet ökade behaget av hans sällskap. Vissa sagor omgåvos med skygg respekt och lästes ogärna i skymningen, dit hörde till exempel Reskamraten med dess mörkvingade fantastik, som flög över avgrunder. Tant Tandvärk behandlade ett ämne, som egentligen befanns alltför allvarsamt att skämta med. Historien om en moder hade en isande fläkt från höga regioner, där tanken överväldigades av svårmodig skönhet; den lästes aldrig utan bävan. Döden i husaruniform med silverbroderi och svart sammetskappa, sådan han skymtar i Jon Blund, var en mäkta stilfull skepnad, mindre fasansfull än den okände benrangelsmannen men lika suggestiv. Jag minns en natt i barndomsåren, då vi väcktes av åskan; Petri kyrkklockor klämtade, elden var lös. I det blåvita blixtskenet över tak och skorstenar tyckte jag mig plötsligt se en mörk ryttare, som sprängde fram över husen, hovarna dånade på tegelpannor och plåtbeläggning, och det var därav åskmullret kom. Visionen av den ridande Åskan var alldeles lik den ridande Döden på träsnittet i Andersens sagor.
Som moralist verkar Andersen bäst genom den stillsamma ironien, vars skärpa beslöjas av gemyt. Det är självklart, att mycket därav går förlorat för ett barn, men jag skulle dock gissa, att mindre går upp i luft än man efteråt vill tro, och att han även på denna punkt gör sig bättre förstådd än de vuxna för sin värdighets skull vilja medge. Ibland talade han visserligen litet för fort, det kunde hända att hans danska Snakketöi löpte åstad med honom, så att vi omöjligt kunde följa med. Men det fina allvaret i vissa reflexioner och repliker högg ovillkorligen tag i oss. Intet moraliskt omdöme kunde gripa starkare än Marias enkla ord vid tvätterskans grav på fattigkyrkogården: „Jag säger dig, jag: Hon dugde!“ Hans betydelse som väckare av det sociala samvetet kan icke överskattas; han upphörde aldrig att känna med den klass, varifrån han kom, han såg helst samhället underifrån och förde troget sin härstamnings talan, även sedan han fått ordensband om halsen och rörde sig bland stordignitärer. Den lilla flickan med strykstickorna har tvingat otaliga borgarbarn att för första gången begrunda nödens häpnadsväckande faktum i en värld, som dock tycktes ha bagar-kringlor i alla gathörn. Att i detta sammanhang också påpeka den fula ankungen torde vara obehövligt: även den ljusaste barndom är så beskaffad, att barnet i någon prövningens stund känt igen sina öden i den sagan och njutit den med överfullt bröst. Vilken mäktig hugsvalelse för de tafatta, missförstådda och särbegåvade, vilken underbar balsam för alla skollivets martyrer: „Det gör ingenting att vara född i ank-gården, om man bara legat i ett svanägg“. Han hade själv erfarit det djupare än någon, mannen med det blida, fula fåransiktet, vars beskuggade, finrynkiga ögon så alltför lätt fylldes med tårar.
Andersen har hämtat stoff från alla sagokretsar och även smält om andras diktverk i sitt eget. Liksom kärrfrun kunde han säga: „Jag har ett helt skåp fullt med poesi på flaskor. Det är essensen, det fina av den, kryddan, både den söta och den beska. Jag har på flaskor allt vad människorna behöva av poesi för att om helgdagarna få litet på näsduken att lukta på“. Han har för sitt behov arrangerat hele världsdikten; den trolskt outslitliga matta, som han rullar upp för ständigt nya generationer, består av brokiga lappar från alla håll. I honom möta vi som barn både Oehlenschläger och Atterbom, både E. T. A. Hoffmann och Dickens, innan de ännu själva hunnit presentera sig. Situationen påminner om guffar, som spelar komedi för den lilla flickan, medan de andra befinna sig på den riktiga teatern, och mahognymöblerna knarra i kvällstystnaden: „Vår pjäs är mycket bättre, sade guffar, den är kortare, den är fritt hemkörd, och tiden har gåt till tedags“.
Det är hans första chans: han meddelar den poetiska traditionen till barnen, den publik som står poesien närmast. Sin andra chans får han, när vi ha sett oss omkring och prövat andra brygder: vi läsa honom då med andra ögon, nyktrare, men ingalunda bättre. Förut var han som världen själv; nu leder han oss bort ifrån den och söker med nya blinkningar pyssla om vårt humör, som har blivit så mycket tyngre sedan sist. Vi uppskatta nu hans trevnad på artistiskt vis: ungefär som ett av de gammaldags lanthus han själv så ofta skriver om, där man någon gång sitter som gäst vid vinterbrasan och känner sig stämd att höra saga och sång, medan träden gny och de vilda svanorna sjunga ute från det öppna vattnet…
