Det var på inbjudan av en vän sedan ungdomstiden, den danske konsuln i Lissabon Jorge Torlades O’Neill, som H.C. Andersen 1866 kom att företaga sin resa till Portugal. I några personliga inledningsord till reseberättelsen Et Besøg i Portugal 1866 nämner han att ett introduktionsbrev som han skrivit för en dansk resande blivit anledningen till att vänförbindelserna efter många år oväntat återknutits. Reseberättelsen trycktes i hans skrifter 1868 i en samling Reiseskizzer og Pennetegninger, och i den välkända 2:den Udgave av de samlade skrifterna ingår den i del 8, 1878. Omarbetad och koncentrerad infördes reseskildringen också i den postuma delen av Mit Livs Eventyr. Bröderna José och Jorge O’Neill hade som unga fått sin utbildning i Danmark, på önskan av fadern, som var huvudman för handelshuset Torlades O’Neill och dansk konsul i Lissabon. I Köpenhamn hade de sitt hem hos chefen för sjökadettakademien, sedermera amiral Peter Frederik Wulff. Samtidigt fann H.C. Andersen där under sina svåra studieår en tillflykt och fick i dottern Henriette Wulff en förstående, trofast vän.
Vid besöket i Portugal gästade H.C. Andersen både Jorge och José O’Neill, och han lärde dessutom känna en tredje broder, Carlos O’Neill, som var dansk vicekonsul i Setubal. Särskilt uppskattade han vistelsen under en månads tid i juni hos denne och hans engelskfödda maka Adelaide Carolina O’Neill, f. Custance, på deras vackra lantställe Quinta dos Bonecos utanför Setubal. I reseberättelsen nämner han att stället fått namnet, som betyder Dockhuset, av de omkringboende efter de många statyer, byster och vaser som prydde huset och parkens terasser. Utom i den litterärt genomarbetade reseberättelsen kan vi i bevarade dagboksan-teckningar och beskrivningar i breven hem till vännerna i Danmark, till Edvard og Henriette Collin, till Dorothea Melchior, till Therese och Martin R. Henriques och andra, nästan dag för dag följa resenären och meduppleva händelserna och stämningsskiftningarna inför allt som oroar, ängslar, gläder, intresserar, hänför honom. Just den affektiva spänningen inför upplevelserna gör H.C. Andersen till en så skarpögd och livfull reserapportör. Det rika källmaterialet foreligger nu till största delen i omsorgsfullt kommenterade editioner, främst genom H. Topsøe-Jensens fruktbara arbetsinsatser. Vid sidan av H.C. Andersens egna beskrivningar kan det vara värt att också taga del av några minnesanteckningar av Adelaide C. O’Neill om honom som gäst på Quinta dos Bonecos, vilka bevarats i en göteborgsfamiljs ägo.
Minnesanteckningarna har kommit till för en artikel i tidskriften Maneten av konstnären Carl Olson år 1905, då hundraårsminnet av H.C. Andersens födelse allmänt beaktades.[1] Artikeln har rubriken Ett litterärt fynd i Portugal, och i faksimil återges ett egenhändigt manuskript av den dikt H.C. Andersen skrev vid Henriette Wulffs tragiska död 1858, då hon på en resa till Amerika omkom vid en fartygskatastrof. I artikeln berättar författaren hur han fått diktmanuskriptet av en gammal dam, som ägde det vackra lantställe utanför Setubal där H.C. Andersen varit hennes gäst vid sitt besök i Portugal. Konsttidskriften Maneten började utgivas i Göteborg 1905 och redigerades då av Carl Olson. Han var elev till Carl Larsson och Bruno Liljefors och hörde till den konstnärsgrupp som arbetade i Grez. I början av 1890-talet uppehöll han sig vid skilda tillfällen hos svenska släktingar som var bosatta i Setubal, och han kom som målare att beundra och älska det portugisiska landskapet med dess säregna ljusforhållanden. Målningar av honom visar motiv från Quinta dos Bonecos, och det är troligt att han hört ställets ägarinna berätta om H.C. Andersen som gäst där. För den nya tidskriften har han minnesåret 1905 funnit ett bidrag om denne lämpligt, och det framgår av ett bevarat svarsbrev från fru O’Neill att han vänt sig till henne med en förfrågan om hon ägde några diktmanuskript av H.C. Andersen som kunde publiceras i en planerad artikel.
Brevväxlingen är förd på franska. Svarsbrevet, som är ställt till Carl Olson, är daterat Setubal 16/3 1905 och undertecknat Adelaide C. O’Neill. Hon nämner att hon föregående dag fått ett brev, och så långt möjligt vill hon stå till tjänst med det önskade, men hon äger endast tre små verser inskrivna i ett album av H.C. Andersen och tillägnade henne vid dotterns död. Så snart som möjligt skall hon låta sända dem. I ett tilllägg till brevet säger hon emellertid att man i hennes album, som hon lämnat bort för att få verserna återgivna, funnit andra verser som är mer lämpliga, och hon vill i stället skicka dessa så snart hon får dem tillbaka. Tydligen har manuskriptet med dikten över Henriette Wulff sedan översänts och är bevarat tillsamman med brevet. För ungdomsvännerna i Portugal bör minnesdikten ha haft särskilt värde.
Brevet meddelas här i sin helhet – med de språkliga ojämnheterna bevarade vid textåtergivningen. Några inledningsord syftar på en personlig framgång som Carl Olson tydligen omnämnt.
Mr Carl Olson
Hier j’ai reçue votre estimable lettre; Je vous félicité pour votre nomination de Chef de l’Academie
Je ferai le possible pour vous servir mais je n’ai que trois vers écrits dans un Album par le Grand poète H. C. Anderson qu’il m’a dédié aprés la mort de ma fille. Aussitôt que possible je vous le ferai parvenir.
Agreéz Mr Olson més compliments bien récontreçante
Adélaïde C. O’Neill
Setubal
16/3 1905.
Au lieu des vers que je vous ai expliqué dessus, je vous enverez d’autres écrits par le poète Anderson e signé par lui qu’on m’a [ändrat från que j’ai] trouvé aujourdhui. Aussitôt que je les recevrai je vous les envoyerai. On les á trouvez dans mon Album, lquel j’avais envoyé chez un monsieur pour faire reproduir les premiers que ne sont si apropos
För att få stoff till artikeln har Carl Olson också skickat fru O’Neill ett frågeformulär, uppsatt i tio punkter, och utbett sig att hon skulle skriva ned några personliga minnen av H.C. Andersen som gäst i hennes hem. Hon har sedan tillfogat sina svar på samma blad. Det har blivit en hel liten brevintervju.
Uppgifterna har i artikeln fritt utnyttjats som underlag för en romantiserad beskrivning av en episod som utspelar sig i parken på Quinta dos Bonecos. Författaren får därigenom tillfälle att målande återge egna minnesintryck av den sydländskt yppiga naturen. Artikeln inledes med en hänförd hyllning till det ljuvliga, sköna landet, och H.C. Andersens beundran åberopas som bekräftelse. Den gamla dam – hennes namn nämns inte – som ägde det vackra lantställe där han trivdes så väl vid sitt besök i Portugal, har artikelförfattaren under sina upprepade vistelser i Setubal också lärt känna. En pressande varm dag, när han i ett skuggrikt hörn av parken trött på att måla kastat ifrån sig sina penslar för att vila, händer det honom att den gamla damen finner honom där. Hon berättar att H.C. Andersen tyckt om just denna skuggiga del av parken och gärna mediterat här, och ett samtal om honom och hans besök utspinner sig.
Frågeformulärets uppgifter återkommer omredigerade och delvis översatta i den gamla damens repliker. Till slut får hon också berätta att hon äger åtskilliga manuskript, och när hon sedan visar sitt minnesalbum skär hon ut och skänker som en minnesgåva den dikt som återges som det litterära fyndet. Det bevarade manuskriptbladet bär emellertid inte några spår av att vara utskuret ur en bok. Antagligen har det legat inlagt i albumet, så som formuleringen i brevet antyder.
Att det är fråga om en egenhändig utskrift av dikten låter sig bland annat bestyrkas vid en jämförelse med den renskrift av berättelsen Barnet i Graven, som H.C. Andersen gjort för en av Axel Kullberg i Stockholm 1859 utgiven samling Nya nordiska dikter och skildringar av finska, danska, norska och svenska författare. Manuskripten till denna samling föreligger i Göteborgs universitetsbibliotek.[2] Som förklaring till att dikten rör Henriette Wulff nämns i artikeln endast att den är en hyllning till den tragiskt bortgångna ungdoms väninnan.
De uppställda frågorna gäller tiden för H.C. Andersens besök och hur bekantskapen inletts, vad han sysselsatt och roat sig med, om han arbetat med sin diktning, om det finns personliga särdrag att minnas. En fråga till slut vem Henriette Wulff var, vittnar om att frågeställaren redan fått diktmanuskriptet, och frågelistan är således något senare än det bevarade brevet. I sin autentiska form har minnesanteckningarna sitt givna värde genom att vi direkt möter den gästfria värdinnans omdöme. Helt kan man inte utesluta möjligheten att hon haft stöd av de tryckta resebeskrivningarna, men hennes ord ger intrycket att hon bygger på egna minnen, och hon har med både klar och vänlig blick iakttagit den berömde gästens egenheter. I sak ger kanske anteckningarna inte mycket nytt om resan. Snarare låter de sig nu kommenteras med hjälp av det rika källmaterial som publicerats under de senaste årtiondena om H.C. Andersen och de umgänges- och vänkretsar där han rörde sig.
Viktiga biografiska upplysningar om den ursprungligen irländska köpmans- och konsulsläkten O’Neill lämnades i en uppsats i tidskriften Edda 1933, H.C. Andersens Rejse i Portugal, av Hans Aage Paludan. Denne hade gjort resan i H.C. Andersens spår och sökt upp yngre medlemmar av familjen O’Neill för att samla upplysningar och minnesuppgifter. Det var från början den betydelsefulla salthandeln som givit upphov till handelsförbindelserna med Danmark. De biografiska notiserna upptogs i C. Behrends och H. Topsøe-Jensens stora brevutgåva H.C. Andersens Brevveksling med Edvard og Henriette Collin, 1933-1937. De har även utnyttjats i H. Topsøe-Jensens omsorgsfullt reviderade upplaga av Mit Livs Eventyr, 1951, där de av Jonas Collin postumt utgivna partierna, och bland dessa Portugalsresan, återställts till överensstämmelse med originalmanuskripten. Trots allt saknas uppgift om Adelaide Carolina O’Neills födelse- och dödsdatum. Hon bör 1905 ha varit omkring åttio år. Maken Carlos O’Neill var född 1820 och dog redan 1874. Sonen Carlos, som vid H.C. Andersens besök 1866 säges vara atton år, även av modern, var enligt de biografiska notiserna född 1846 och levde till 1917. Den enda dottern, som kort tid före H.C. Andersens ankomst dött, omnämnes i hans brev som sextonårig, i den tryckta reseberättelsen som fjortonårig.
Det var på våren 1865 som en inbjudan från Jorge O’Neill att komma till Portugal och hälsa på vännerna nådde H.C. Andersen. Om den oro och tvekan han känner när reslängtan – som hos honom alltid varit stark – på så sätt blir väckt, vittnar breven till Edvard och Henriette Collin mycket påtagligt.[3]. Han beskriver i ett brev 8 juni 1865 hur han som en oviss Herkules står vid skiljovägen, och han söker råd och stöd hos dem för att bestämma sig. Vid jultiden skickar Jorge O’Neill honom doftande violer som en välkomsthälsning, och i januari 1866 mognar omsider resbeslutet. Efter en långvarig utresa med uppehåll i Holland och Frankrike kommer H.C. Andersen äntligen 6 maj fram till Lissabon. Från Bordeaux hade han uppgivit att han skulle komma sjövägen, men hans sjörädsla bidrog till att han i sista stund valde den strapatsrika färden genom Spanien med tåg och postkurir. På så sätt gick han miste om den planerade stora mottagningsceremonien med flaggprydda danska fartyg i hamnen, och han kom fram helt oväntad mycket tidigt en söndagmorgon. Efter överraskningen blev mottagandet desto hjärtligare. Sedan man tillsamman haft några lyckliga veckor följde familjen Jorge O’Neill med till Setubal för att introducera honom hos Carlos O’Neill. På dennes vackra Quinta dos Bonecos kom han sedan att stanna från 6 juni till 9 juli. När han återvänt till Lissabon gjorde han därifrån utflykter till sevärda platser, och vid mitten av augusti reste han, under stor oro, sjövägen tillbaka till Bordeaux. Efter en snabb hemresa, i rädsla för koleran, var han i början av september tillbaka i Danmark.
De första resebreven som var avsedda att tryckas skickade H.C. Andersen hem från Portugal till vännen Robert Watt, som i Köpenhamn gav ut veckobladet Figaro. Några brevutdrag trycktes också i Dagbladet.[4] Med rubriken Fra H.C. Andersens Reise stod i juli ett utdrag ur ett brev daterat „Setubal den 19de Juni 1866“ infört i Figaro nr 14. I en elegant snabbteckning får man bilden av Setubal och av landskapet som inramar staden. Från den vackert belägna villa, där författaren är gäst, ser han från sin balkong ut över parken med terasser och vattenbassänger. Nedanför den utbreder sig orangelundarna och vingårdarna och längre bort höjer sig sluttningar med öde kloster och gamla befästningar. På andra sidan flodbukten sträcker sig landtungor ut mot havet, och i sanden döljer sig spåren av feniciska och romerska städer, där redan salthandeln bedrevs. Nu gräver man fram dem nästan som Pompeji. Utmed oceanen sträcker sig längre bort de höga kustbergen med Portugals Montserat. På kvällarna tindrar stjärnorna klara kort efter solnedgången och ljusen tänds i staden. Nyss firades St Antonius dag med flammande eldar runt om på bergen och i staden.
Även i de ungefär samtidigt skrivna personliga vänbreven märker man redan den påbörjade litterära utformningen av reseupplevelserna, men med fylligare och friare givna detaljer får man här de första friska intrycken. Några ypperliga brev till Edvard och Henriette Collin levandegör miljön. I ett brev till Edvard Collin 11 juni presenteras den vänliga värdfamiljen. „Carlos O Neill, en Broder til Georg boer paa en deilig Villa tæt op til et gammelt Kloster, hvor Munkene ere jagne bort. Han er gift med en Engelænderinde født og opvoxet i Lissabon; en meget dannet elskværdig Dame, deres sextenaars Datter døde for 5 Maaneder /siden/, de har nu tilbage kun en Søn Carlos, der er 18 Aar og lige saa lang som jeg; vi to ride sammen om Aftenen op ad Bjergene, han synger sine spanske og portugisiske Viser, jeg vore danske, svenske og norske.”
Henriette Collin får 22 juni en lång beskrivning och en redogörelse för husets dagliga rutin. „Vor Villa er indrettet med al engelsk Comfordt, Loftet i den store Sal bæres af to Marmorsoiler, her er et godt Bibliothek, her er Badekammer, selv rusisk; / – – – / Vort Huusliv her er saaledes. Jeg faaer Klokken 8 Kaffe, Klokken 10 samles vi alle til Frokost; Fisk, Æggekage, Kjød, Frugt, Viin og Kaffe. Klokken 6½ faae vi en stor Middag og altid, hvad der her er sjeldent, en god kraftig Suppe. Den almindelige Viin kunde godt, med lidt Sukker paa, gaae for Portviin. Til Aften drikkes Thee, jeg for/e/trækker Ost, Figen, Brød og Viin. Hver anden Dag kjører jeg ind til Byen, for at barberes og paa Comtoiret at see Fremmede, thi her paa Villaen kommer ikke Selskab, siden den unge Datter nyligt døde. Fru O Neill taler Engelsk og Fransk, Sønnen Carlos lige saa, Hr O Neill taler Dansk-Svensk.“
En skildring i det förstnämnda brevet 11 juni av parken med terasser och vattenbassänger, där guldfiskar simmar bland vita näckrosor, förmedlar en intensiv betagenhet inför naturens rikedom och skönhet. „Udenfor mit Vindue løfter sig et stort Palmetræ, paa Terassen nedenfor er den egentlige Have, der straaler i Blomsterprakt, selv Træerne prange med Blomster og i de store Vand-Basiner svømme Guldfisk under de blomstrende hvide Aakander; fra denne Have fører to brede Trapper ned til en heel Lund af Orange og Citrontræer, her er baade Blomster og Frugt og ud fra Muurrevnerne skyde blomstrende Cactus, røde og gule frem, her et Ukrudt, hjemme den deiligste Drivhuusplante. Naar nu om Aftenen Solen er nede, da svæver hen over den mørke Orangelund ligesom et Slør af Ild-gnister, det er lysende Fluer som give dette Fyrværkeri; et Stykke herfra skinne Lysene fra Husene i Setubal og bag ved aabner sig Havnen og det store Verdens Hav. Det er underligt i al denne Naturens Fred og Ro at huske paa at nu tænke Menneskene igjen paa Krig og Ødelæggelse; det vil maaske blive vanskeligt for mig at slippe hjem, hvor mon Krigen begynder og hvor ender den?“
Ur stämningen har en dikt utlöst sig.
Hvor Aftnen er deilig, forfriskende mild,
Og Stjernerne store og klare;
Ildfluer, som Gnisterne fra en Ild,
Hen over Orangerne fare.
Jeg hører det rullende Verdenshav,
Min Hjemvej, der svulmer om Jorden;
Den friske Luftning sit Kys mig gav –
En Hilsen der hjemme fra Norden.
I den det klinger om Atterkomst,
Jeg bliver saa blød og stille;
Mit Danmark, Du deilige Kløverblomst,
Saa sød og saa frisk – og saa lille!
Så lyder dikten i ett brev till Dorothea Melchior 20 juni.[5] I brevet ber H.C. Andersen henne läsa skildringen i Figaro — den är daterad dagen innan — men hon får ändå en finstämd beskrivning av den vackra trakten, och tankarna om tidens oro och längtan hem återkommer. Dikten kallas ,,et lille Vers, hvori Sted og Stemning afspejler sig“. I reseberättelsen står den som ett förtätat uttryck för kvällsstämningen på terassen. Några små ändringar är gjorda, och den intimt lågmälda tonen bryts genom att orden „Jeg bliver saa blød og stille“ ersatts med raden „Gud lade de Tærninger trille“. Dikten införes med förklaringen; „Vers for mig selv og for Vennerne”, och författaren tillägger att han skrivit in den i en stambok med ännu en strof tillfogad.
Deroppe i Nordens græsgrønne Dal,
Med alle de gamle Minder,
Vil Tankerne flyve til Setubal
Til Venner og til Veninder.
Utan tvivel är detta en av de dikter som fru Adelaide C. O’Neill har i sitt album. Till dessa hör antagligen också en dikt som sprungit fram ur den stämning diktaren starkt upplevt när han på en av bergsritterna med den unge Carlos en stund lämnats ensam i den ödsligt storslagna naturen. I reseberättelsen blir skildringen av utfärden en höjdpunkt. Ängslan inför strapatserna, tillfredsställelsen när de övervunnits, glädjen åt att berätta och dramatisera förenar sig på ett mycket karakteristiskt sätt. Redan dagen efter den krävande ridturen får Henriette Collin, i det långa brevet 22 juni, en livfull berättelse. Sedan ritten på de halsbrytande bergstigarna, där åsnan måste ledas av Carlos, som hade sin laddade bössa på axeln, utmålats som ett spänningsfyllt äventyr, fortsätter beskrivningen: „Udsigten var storartet, vild og eensom, tilsidst kom vi til en Pinieskov hvor der slet ikke kunde rides, vi maatte da et langt Stykke Vei for at betro en Hyrde Æselet og saa vandrede vi begge to, da han dog gjerne vilde have Skud. Jeg blev meget træt og han foreslog mig at blive liggende ved en Bæk, han vilde komme om et Qvarteers Tid. Det var ganske underligt at sidde her i denne Eensomhed, med den Forvisning at jeg aldeles ikke i Landets Sprog kunde klare for mig, om noget hændede. Øm i Lemmerne og kogt som i Dampbad naaede jeg hjem; men det var dog den interesanteste Tour jeg her har gjort. Den Vegitation, den Rigdom af Blomster jeg saae, kan man ikke forestille sig. Myrterne blomstrede, Krusemynterne duftede, de vilde Roser og de deiligste Ericer voxte som Ukrudt. Skyerne hang ned om Bjergene, der var en Alvor og Storhed i det Hele, som aldrig glemmes.“
I reseberättelsen har upplevelsen av stämningen i skogsensamheten fått en starkt religiös färgning, och dikten uttrycker i psalmton gudstilliten i ögonblick av fara.
Er Du i Verden vide,
Du er dog Hjemmet nær,
Gud aander ved din Side
I Luft og Blomst og Træer;
Du høre kan hans Stemme
I dig og rundten om,
Og føle Du er hjemme
Hvor Du i Verden kom.
Og stedes Du i Fare,
Er uforskyldt i Nød,
Han vil Dig vel forsvare,
Og der er ingen Død,
Og der er ingen Smerte;
Vort Jordlivs Stjerneskud
Er fra en Moders Hjerte
At flyve op til Gud.
Slutraderna ger en antydan om att tanken på moderns sorg och en önskan att ge tröst funnits med som ett inspirationsmoment när diktaren uttrycker sin gudstillit. En dikt till fru Adelaïde O’Neill, bevarad som stamboksvers, men inte införd i reseberättelsen, är direkt skriven for att intala henne tröst och tillförsikt i sorgen.
Lad Dig i Smerten selve Smerten sige,
Den er et Forsyns store Kjærlighed;
Og kaldte han forud den unge Pige
Før Moderen – hvad der er bedst han veed.
Lad Troen være Dig en Jacobs Stige;
I hendes Bortgang var det Dig, der leed; –
En Engel har Du mere i Guds Rige,
En Stjerne mere lyser til Dig ned.
Dikten har i den första upplagan av Samlade skrifter 1879 (del 33, s. 76) rubriken Fru O’Neill, i den andra upplagan (del 12, s. 440) kallas den I Setubal. Ibland uppges att den är riktad till Jorge O’Neills maka Carolina Theresa O’Neill. — Felet har råkat komma in i B. F. Nielsens H.C. Andersen-bibliografi. – I Eddauppsatsen nämner Paludan att dikten oversattes till franska „for Fruens album“ (s. 482). Då de båda fru-arna O’Neill tydligen ägt var sitt versalbum är det inte helt tydligt vilket-dera som avses. Det kan tilläggas att Carolina Theresa O’Neill fått en tackdikt inskriven i sitt album när diktaren lämnar Lissabon för att resa hem. Den återges i reseberättelsen, och i första strofen varieras samma tema som i verserna till vännerna i Setubal.
Naar, om Gud vil, snart jeg vandrer
I den danske Bøgesal,
Vil min Tanke ofte flyve
Til det skjønne Portugal.
I brevet till Carl Olson uppger Adelaïde C. O’Neill att det är tre små dikter som H.C. Andersen skrivit in i hennes album och tillägnat henne efter dotterns död. Det är knappast några andra än de här återgivna, som publicerats i de tryckta skrifterna. När hon besvarar de framställda frågorna nämner hon inte albumverserna. Vad hon berättar rör närmast den dagliga samvaron i familjen och utfärder som foretogs. Med en liten bror-dotter tyckte H.C. Andersen mycket om att vara tillsamman. Kanske har den lilla flickan varit hos familjen for att minska saknaden efter den bortgångna dottern. Också bergsritterna med sonen Carlos omtalas. Särskild oro åstadkom en båtutfärd ut mot Monte Arrábida och en berömd droppstensgrotta vid havet. H.C. Andersens nervösa sjörädsla gjorde det nödvändigt att låta båten vända in mot land. Det är en händelse som fäst sig i minnet.
Frågelistan inledes och avslutas med artighetsbetygelser. Frågorna är avsedda att locka fram uppgifter både om de exakta omständigheterna vid resan och om intressanta smådrag och egenheter. Brevintervjun återges här i sin helhet, utan textändringar eller markering av de språkliga ojämnheterna, som tycks vittna om en större vana att tala än att skriva det franska umgängesspråket.
Ce serait bien aimable de Votre part, Madame Adelaide, d’ecrire quelques mots de réponse de Votre souvenir, aux questions cidessous, nécessaires pour l’article que j’ai l’intention d’ecrire.
N° 1. Mr Andersen à quelle époque étaitil avec Vous?
Rep: Au mois de Juin de 1866
N° 2. Combien de temps il est resté à Quinta dos Bonecos?
Rep: Mr Andersen est resté à Bonecos pendant un mois et quelque jour. Il a fait quelque promenade avec nous sur mer en petit bateu mais avez toujours bien peur, sans raison, il a été a Troya et Arrabida ici il été si nerveux qu’il no/utplånat ord/s débarqué.
N° 3. Comment et où Vous avez fait sa connaissance?
Rep: Parce que Mr Andersen avait été a Lisbon ou il fit connaissance avec mon beaufrere Mr Jorge Torlades O’Neill, Consul de Danamark, qui l’introduit, présenté á mon mari Mr Charles Torlades O’Neill, Vice Consul de Danmark a Setubal.
N° 4. Comment il a trouvé Votre beau pays?
Rep: Mr Andersen s’exprimez toujour enchanté en faveur des belles vues il se levait de bonne heur et allait se promener seul et aportait de petit bouquets qu’il mettait sur nos places au dejeuné.
N° 5. En quittant Portugal, où s’est il rendu après?
Rep: Je pense qu’il se rendit en Copenhagne, car il était deja venue de Madrid, en passant, pour entrer en Portugual.
N° 6. Ecrivait il quelques unes de ses fables chez Vous?
Rep: Toutes les soires il écrivait beaucoup dans son apartement mais je n’ai/ se Rep. 7/
N° 7. En ce cas la où lesquelles?
Rep: jamais su de quelles Vers ou fables, ou c’etait des lettres de correspondance particulière.
N° 8. Quand il ne travaillais pas, de quoi s’occupait-il? Se promenait, dessinait, chantait? . ..
Rep: II s’est promené sur Ane quelque fois accompagné de mon fils qui eté jeun 18 ans. Il s’amusait bien de fois avec ma petite Niece ici a la maison ou se promenait avec elle: il fut avec elle et un de nos voisin la nuit de S. Antoine 13 de Juin 1866 voir les fetes en Ville que lui plairt: ces fetes sont come il y a partout, la nuit de S. Jean. Il chantait ou plus sifflet. Il coupé des poupées, des maisons & pour Maniele, tous tres bien fait en papiers.
N° 9. Quelques observations dans n’importe quel genre? Son apparence?
Rep: Il etait de haute taille, maigre toujours bien mis, connaissant bien son grand talent. Il desirait qu’on lui élévasse une statue a Copenhagne pendant sa vie porque elle jouisse de la voir. Il été bien nervus sur mer prenez tous les hommes por des assasins.
Nous avon rencontré Mr Anderson á Copenhagen chez la familie Moritz Melchior le 14 Aout 1868 et nous avons fait un tour en [voyag struket] voiture avec lui.
N° 10. Henriette Wulff, qui était-ce?
Rep: J’ai connu une Mademoisell Wolf á Lisbonne il y a soixante et deux ans je ne sais pas si c’est la méme elle été Danoise et j’ai été chez elle un jour aux environs de Copenhagne. Je n’ai su rien de plus.
En renvoyant cette feuille avec des reponses, Vous mettrez le comble à Votre amabilité. Pardonnez ma persistance!
Uppgifterna om tiden för besöket, en månad och några dagar i juni 1866, om introduktionen genom de båda bröderna i konsulställning, om utresan till Portugal över Madrid och om hemfärden direkt till Köpenhamn stämmer helt med vad som i övrigt är känt om resans förlopp. Brevcitaten och dikterna har redan vittnat om den starka upplevelsen av det sydländskt yppiga, storslagna landskapet. St Antonius-festligheterna, som förklarande jämföres med de överallt vanliga midsommarfesterna, skildras i reseberättelsen med starka kontraster som en livfull folkfest i de flammande eldarnas tecken. Grannen Martinez, som är följeslagaren, nämns där vid namn. Här får vi veta att den lilla brordottern heter Maniele. Det är djupt karakteristiskt för H.C. Andersen att han särskilt har glädje av samvaron med den unge Carlos och med den lilla flickan. Med honom sjunger – och visslar – han de typiska folksångerna, och för henne klipper han, som för så många danska barn, sina fantasifulla fina pappers-figurer. På samma sätt som hos vännerna i Danmark plockar han på sina promenader också här blommor till små buketter med tanke på den som skall få dem som en vänlig uppmärksamhet.
När Edvard Collin i det stora arbetet H.C. Andersen og det Collinske Huus (1929) ger sin sammanfattande slutkarakteristik talar han både om blomsterbuketterna och om de märkliga klippta figurerna (s. 311 f.). Framför andra har hans systers dotterdotter Rigmor Stampe, i sin psykologiskt insiktsrika minnesbok H.C. Andersen og hans nærmeste Omgang (1924), berättat om de märkvärdigt levande figurerna och om den förtjusning hon som barn känt när hon fått dem. Hon återger några betagande brev som hennes mor, baronessan Jonna Stampe, skrivit till H.C. Andersen om hans figurklippning och om den lilla flickans glädje (s. 132 ff.). En stor samling av de omsorgsfullt bevarade klippen har hon skänkt till H.C. Andersen-museet i Odense.
Om den nervösa rådslan vid båtutfärden for att bese den berömda droppstensgrottan lämnar H. A. Paludan i Eddauppsatsen några belysande uppgifter ur dagboksanteckningarna (s. 483). Utfärden hade genom H.C. Andersens ängslan fördröjts till 4 juli. I dagboken skriver han 1 juli: „Jeg har en Forestilling om at jeg drukner paa Søen. Mit Fædreland seer jeg næppe!“ Efter utfärden, då Carlos O’Neill nödgats låta båten vända tillbaka in mot land, noterar han dennes omdöme: „at jeg ikke her havde viist mit danske Blod“. I sina beskrivningar fortiger han emellertid sedan att hans egen rädsla varit orsaken till att han inte fått se grottan. Redan i ett brev till Edvard Collin från Lissabon 12 juli har han sin forklaring färdig: „vi roede i Baad med fire Mand ud fra Setubal, langs den bjergfulde maleriske Kyst, hvor Klostre og Casteller ligge paa Høider; vi kom udenfor Bugten paa det aabne Ocean, det var Ebbetid, vi vare, vistnok komne en Time for seent afsted, der stod en stærk Brænding over Sandrevlerne, saa at vi, efter et Par Timers Roning opgav at komme ind i den fortryllende Drypsteenshule her findes i Sjerra Arabida; det forladte Trapistkloster saae jeg ligge paa Bjerghøiden; vi styrede nu til den af Phønicier og siden af Romere beboede Stad Troja, et heelt Pompej, af hvilket dog kun et Par Huse ere gravne op af Sandet.“
Det år om samvaron och utflykterna Adelaide C. O’Neill har mest att berätta. Når det gäller arbetet vittnar svaren om att H.C. Andersen varit förtegen infor sitt värdfolk om vad han skrev under de långa kvällarna på sitt rum. Vi har nu däremot öppen inblick i anteckningarna och breven till vännerna. Möjligheterna att arbeta berör han särskilt i det redan nämnda brevet till Dorothea Melchior 20 juni. Han har beskrivit landskapet och bergen med de öde klostren, och fortsätter: „et Par hundrede Skridt fra Villaen her staaer et saadant Kloster, der gaaer jeg tidt op og sidder under de store Corktræer, har en Bog med, ogsaa Papir og Blyant. Jeg har dog endnu ikke den aandelige Ro til at frembringe en Digtning. Man gribes og nyder, men det har ogsaa sit Udbytte. Hvad særligt interesserer mig er den under Sanddynerne begravne gamle By Troja fra Romernes Tider; hele Huse ligger under Sandet, der er Stof til et heelt Eventyr; men hvor er der ikke det! Guldfiskene nede i Steenbassinet, hvor de store, blomstrende, hvide Aakander groe, have ogsaa deres Historie, og Æslet nede i Trædemøllen, der med tilbundne Øjne gaaer sit stadige Trit, rundt, altid rundt, uden at fornemme Dejligheden omkring sig, ja, med det har jeg allerede saa smaat begyndt at tale!“
I brevet till Edvard Collin 12 juli summeras resans arbetsresultat: „Deres Kone spørger mig om hvad jeg har skrevet og jeg maa svare ikke Meget; jeg har største Delen af en Historie om „Portnerens Søn“, den rører sig i Kjøbenhavn. Jeg har skizzeret to Eventyr: Diamanten i Frøens Hoved, ligesom ogsaa „Kløverblomsten“, men de maa gjennemarbeides, og saa har jeg skrevet to, tre Smaadigte.“ Den längsta av dessa återges i brevet med titeln Danske Poeter i Bouquet. Senare omarbetades den och trycktes med undertiteln Til en Ven i Portugal, der var fortrolig med dansk Poesi. I brevkommentaren meddelas detaljerade uppgifter om de arbeten som här nämns. Portnerens Søn påbörjades i Lissabon 4 juni och Diamanten i Frøens Hoved i Setubal 26 juni. Denna kallades senare Skrubtudsen, och i Bemærkninger til Eventyrene berättar författaren att han fick uppslaget når han såg en stor ful padda komma upp ur en djup brunn med vattnet till bassängerna, men tyckte att hon hade så kloka ögon. Kløverblomsten utfördes aldrig. Kanske tangeras innehållet i några rader som uttrycker hemlångtan i den dikt som tolkar aftonstämningen på terassen i parken: „Mit Danmark, Du deilige Kløverblomst, Saa sød og saa frisk – og saa lille!“ Efter hemkomsten fick H.C. Andersen i oktober tid och tillfålle att utfora berättelserna, och han prövade, som han hade för vana, genast deras verkan vid en rad uppläsningar. Samtidigt utarbetade han avsnittet om Setubal i reseberättelsen, och det trycktes i Figaro, nr 35, 25 november. En samling Nye Eventyr kom ut 11 december 1866. I en utgåva av Portnerens Søn, 1964, illustrerad av Hans Bendix och med kommentar av H. Topsøe-Jensen, finner man också en redogörelse för de nämnda berättelsernas tillkomst och för samlingens redigering.
Även om H.C. Andersen varit förtegen om sitt arbete har han tillägnat vännerna sina dikter och i dem utsagt sina stämningsupplevelser och sitt tack. Och det är i den självklara rollen som den berömde författaren som han är deras gäst. Med några ord levandegör Adelaide C. O’Neill honom så som hon sett och uppfattat honom – lång, mager, alltid välklädd, naturligt medveten om sin stora talang. Att han önskat se sin staty rest i Köpenhamn, för att ha glädje av den medan han levde, hänger antagligen samman med att man förberedde att resa ett monument över diktaren Bocage i hans hemstad Setubal. I brevet till Edvard Collin 12 juli inberättas detta med tillägget: „I Byens Avis stod ved min Ankomst en venlig Hilsen til poeta dinamarques ved hans Ankomst til Bocages Fødeby.” I fortsättningen beskrives ett annat minnesmärke: „Før min Afreise plantede jeg nordfor O Neills Villa, ud til Landeveien, et nordisk Fyrretræ, som nu Gartneren skal pleie og passe at det maa groe, som dets Nabo, en stor Palme indenfor Havemuren.“ Genom sin ängslan för inbillade faror, för rövaranfall, som han gärna berättar om, och för olyckor på vattnet, har han tydligen trots allt väckt sin värds irritation. Några dagboksanteckningar vid avresan, vilka Paludan återger (s. 484), tyder på en viss misstämning. Fru O’Neill var „uforanderlig deeltagende“ och hoppades att han skulle komma tillbaka, men „det sagde O’Neill ikke noget til i samme Forventning“. De höll inte heller sitt löfte att komma till Lissabon vid hans hemfärd. Ett par dagar efter återkomsten till Lissabon ger han i ett brev till Martin R. Henriques 14 juli en tillbakablick på tiden i Setubal, och han fasthåller här den grundstämning av lugn tillfredsställelse han känt under vistelsen där: „I et riigt, elegant indrettet Huus, hos venlige Mennesker og i en høist romantisk Natur maa man føle sig en heel Deel lykkelig og det har jeg.“[6]
I minnesanteckningarna visar sig Adelaide O’Neill, i svaret på den till slut framställda frågan om Henriette Wulff, tveksam om det kan ha varit samma danska dam med namnet Wolf som hon träffat i Lissabon för sextiotvå år sedan och senare också en dag besökt i närheten av Köpenhamn. Utan tvivel är det Henriette Wulff hon lärt känna. Denna kom på inbjudan av vännerna O’Neill till Lissabon vid slutet av 1843 och stannade i Portugal ända till 1846. I ett brev till H.C. Andersen från Lissabon 6 januari 1844 uttrycker hon sin spontana glädje över att vara i det vackra landet och känna hur välgörande det milda klimatet är för henne. Hon tävlar med honom i att beskriva den yppiga naturen och levnadssättet, och uppmanar honom att snart resa dit. Från bröderna O’Neill sänder hon välkomsthälsningar. Någon Portugalsresa blev det för hans del inte den gången, och inte heller 1846 då resplanerna åter dryftades.
Brevväxlingen mellan H.C. Andersen och Henriette Wulff har av H. Topsøe-Jensen givits ut i tre stora volymer med inledning och kommentar 1959. Bilden av henne framträder därigenom med konkreta drag på ett helt annat sätt än tidigare. I inledningen ger Topsøe-Jensen karakteristiken av henne med stöd av den intima kännedom han äger om brevdokumenten, och därvid följer han särskilt skiftningarna i det livslånga vänskapsförhållandet. De var för varandra brodern och systern.
I Mit Livs Eventyr betonar H.C. Andersen vad Henriette Wulff betytt för honom genom sitt glada väsen och sin friska humor när han som ung kom till det wulffska hemmet och gjorde sina första diktarförsök. Glädjen i hennes livsinställning och hennes förståelse kunde göra desto starkare intryck som hon alltifrån barndomen haft att kämpa med en ytterligt svag hälsa och den vanförhet som hämmade henne som puckelryggig. Senare kom hon att utveckla en fordrande bestämmanderätt inom familjen, och särskilt den yngre brodern Christian Wulff gjorde på ett uppoffrande sätt allt för att vara henne till hjälp. Med förkärlek uppehöll hon sig på resor och överträffade till och med H.C. Andersen som ivrig resenär. Så snart brodern hade möjlighet för sin tjänst som sjöofficer åtföljde han henne. Som amatörkompositör hade han i musiken sitt speciella intresseområde. Efter faderns död 1842 hade hon möjlighet att med större frihet genomföra sina resplaner, och detta bidrog till att hon kunde stanna så länge i Portugal.
Från Lissabon skrev Henriette Wulff till H.C. Andersen som hon brukade på hans födelsedag 2 april 1844. Sedan uppstod det ett för honom oförklarligt uppehåll i brevväxlingen. Han hade skickat några långa brev som efter dröjsmål nått henne, och han gjorde sedan flera försök att återknyta brevkontakten. Vid denna tid kunde han berätta om de framgångar som mötte honom, framför allt i Tyskland, och om hur han mottogs av furstar och stormän, och också vid det danska hovet. Det var dessutom under dessa år han upplevde den starka känslan för Jenny Lind. Henriette Wulff var honom olik både däri att hon som resenär älskade havet och däri att hon hade ett starkt politiskt intresse och en utpräglad motvilja mot allt tyskt. På något sätt har hon känt ett behov att göra motstånd. Efter hennes hemkomst framträdde motsättningarna skarpt, men övervanns, och vänskapen utvecklade sig åter till trofast öppenhet. Avbrottet innebär bland annat att vi saknar vidare upplysningar om umgänget med vännerna i Portugal, och Adelaide O’Neill omnämns inte någon gång i breven.
På en resa som Henriette Wulff tillsamman med brodern 1856 företog till Västindien och Amerika sjuknade denne i gula febern och dog i Beaufort i South Carolina. Detta bidrog till att ett beslut mognade hos henne att bosätta sig i det land, vars sociala och humanitära strävanden hon lärt sig beundra. Därvid var hon direkt påverkad av Fredrika Bremer, som hon sammanträffade med och som vid broderns död hjälpte henne att finna en tillflykt hos amerikanska vänner. Topsøe-Jensen betonar att det inte endast var Henriette Wulffs avsikt att uppsöka broderns grav, utan att hon på allvar ville skapa sig en ny tillvaro. Efter lång tvekan beslöt hon sig för att 1 september 1858 resa från Hamburg med den stora postångaren Austria. Vid själva avresan skrev hon till H.C. Andersen, som då befann sig i Tyskland på någon dagsresas avstånd, och bad att han skulle besöka henne, men han svarade avböjande. På resan inträffade så 13 september den stora fartygskatastrofen, när eld utbröt ombord. Av över femhundra personer räddades endast ett nittiotal. Sedan bekräftelsen på Henriette Wulffs död nått Köpenhamn 18 oktober skrev H.C. Andersen minnesdikten över henne, och den trycktes omedelbart. I Mit Livs Eventyr har han återberättat händelserna och bekänt hur nära vansinnet han varit i sin häftiga sorg över Henriette Wulffs död. Han återger också där sin minnesdikt. Tanken på hennes tragiska dödssätt skulle behålla sin makt över hans föreställningsliv.
I Portugal har vännerna, när H.C. Andersen kommer, självfallet talat om de båda syskonens tragiska öde. Då han skriver till Edvard Collin från Lissabon 20 maj 1866 berättar han om hur väl bröderna O’Neill minns allt i Danmark. Om José, „der var noget sentimental som Dreng“, skriver han att han ,,er endnu blød naar han taler om Danmark. Den første Dag loe og græd han veed Alt hvad jeg fortalte; han sagde mig ogsaa at han havde næsten følt en Angst ved at see mig, da saa mange Erindringer og mange sørgelige, saaledes Jette Wulffs og Christians Død, derved vilde stærkt fylde ham.“ För de minnesgoda vännerna har H.C. Andersen också någon gång skrivit ut dikten över Henriette Wulff som en gåva. Bortsett från ett par språkliga detaljer stämmer texten i det bevarade manuskriptet med den kända tryckta versionen. Den strof som inleder och avslutar dikten lyder här:
I det brændende Skib paa det rullende Hav,
I Rædsler som ei vi udholde at høre,
Har Du lidt, har Du endt, har Du fundet Din Grav,
Dødsmaaden og Kampen, naaer aldrig vort Øre!
Singularformen av verbet ,,naaer“ och sättet att handskas med kommatecknen vittnar om diktarens naturliga språkkänsla i förhållande till regelkonventionerna.
På hemresan från Lissabon till Bordeaux i augusti med den stora postångaren Navarro har H.C. Andersen intensivt levt sig in i omständigheterna vid Henriette Wulffs död som en stegring av den egna nervösa sjörädslan. Oron inför resan förhöjdes under några dagars väntetid i Lissabon. Jorge O’Neill har både med förnuftsskäl och skämt försökt lugna honom, men har inte kunnat dölja en viss otålighet inför hans överdrivna farhågor. Sedan den första ängslan fått en häftig utlösning fick resan ett oväntat lyckligt förlopp. Vid passagen av den mest fruktade sträckan låg havet helt lugnt. I reseberättelsen har skildringen av den spänningsfyllda överfarten utförts till en dramatisk höjdpunkt, och den första strofen av dikten över Henriette Wulff citeras. I en dagboksanteckning för den 14 augusti möter vi den direkta beskrivningen av hur ängslan bryter sig mot upplevelsen av havets skönhet: „Alle gik til Middagsbordet, jeg ogsaa, men efter Suppen maatte jeg ud og fik ikke Mere.
Søen løftede store Bølger, de skinne som Phospher, det var som om hver Bølge var Ild og fik Glands fra Fuldmaanen. Det var et storartet Syn. Hver ny Lyd skrækkede mig. Jeg tænkte paa Jette Wulff i det brændende Skib, jeg laae i Natten og talte Timerne, tænkte paa det Øjeblik en Ulykke skeete, om vi stødte paa et andet Fartøj, om vi skulde gaae tilbunds, jeg følte et Par Gange Døds Angest og ansaae det for sandsynligt vi ikke naaede Bordeaux.“ (E. Reumert, a.a. s. 45.) I den koncentrerade framställningen i Mit Livs Eventyr har skildringen av överresan och den klarsynta tolkningen av det psykologiska förloppet när ängslan löser sig genom självförglömmelsen inför havets storslagna eldflammande skönhet fått slutgiltig konstnärlig form.
Till sist omnämner Adelaide C. O’Neill i minnesanteckningarna ett sammanträffande i Köpenhamn hos familjen Moritz Melchior 14 augusti 1868. Årtalet skall rättas till 1869, men datum är tydligen riktigt. H.C. Andersen besökte inte Melchiors i augusti 1868, men var däremot 1869 ända från 6 juli till 16 augusti gäst på deras lantställe Rolighed invid Köpenhamn (E. Reumert, s. 109-111). Till Henriette Collin skriver han 17 augusti och berättar bland annat att han de sista dagarna på Rolighed haft besök av „den kjære Carlos O’Neill med Frue og Søn fra Setubal”. Fru O’Neill minns också att man gjort en åktur i vagn. Hur ekipaget på Rolighed tog sig ut ger oss en bild i E. Reumerts minnesbok en föreställning om. Då reseberättelsen Et Besøg i Portugal 1866 kommit ut i samlingen Reiseskizzer og Pennetegninger i december 1868 har H.C. Andersen säkerligen skänkt den till vännerna som han gästat. I uppsatsen i Maneten låter Carl Olson den gamla damen berätta om besöket hos Melchiors, och dessutom att hon efter återkomsten från en resa till Sverige fått mottaga ett band „fortellinger” på engelska med dedikation. Det framgår inte vilken samling det är fråga om. H.C. Andersen skänkte gärna sina dedikationsexemplar som en uppmärksamhet och var över huvud taget alltid omtänksamt mån om att visa sitt tack med vängåvor.
Den älskvärdhet och fina bildning som H.C. Andersen framhåller i sin karakteristik när han nyss lärt känna fru Adelaide C. O’Neill återspeglas också i hennes sätt att tillmötesgående besvara de framställda frågorna och delge sina personliga minnen. Som gästfri värdinna på det vackra Quinta dos Bonecos och genom bekantskapsbanden med Henriette Wulff och Dorothea Melchior har hon sin plats i den vida kretsen av förstående och uppskattande kvinnor som gav H.C. Andersen sina omsorger och vann hans vänskapsfulla tacksamhet. De bevarade manuskriptbladen har för oss varit en anledning att påminna oss hur fängslande han är som resenär och som brevskrivare. De korta anteckningarna får liv genom att vi kan låta hans egna ord ge kommentaren.
Paul V. Rubow betonar i den fina inledningsessän till utgåvan av breven till Therese och Martin R. Henriques hur levande och pålitlig H.C. Andersen är som reseskildrare och berättare, och sätter det i samband med hans arbetssätt. De dagligen noggrant bokförda upplevelserna och även brevbeskrivningarna fick ge stöd vid den slutliga litterära utformningen. Rubow framhåller också starkt brevens litterära egenvärde. Inom det omfattande författarskapet har de betydelse som en huvudprestation vid sidan av äventyren och de större berättande verken. Ofta finns det ett intimt inre samband mellan de olika uttrycksformerna. Framför allt tecknar Rubow ett karakteriserande porträtt av H.C. Andersen i den senare levnadsåldern. I vanor och livsstil är han nu den berömde författaren med världsrykte. Vännerna omhuldar honom och han låter sig gärna omhuldas av dem och blir till slut beroende av deras hjälp och omtankar. Det är i detta livsskede han med en förening av oro och glädje företar sig utflykten till Portugal, inte minst för att finna nytt stoff och nya impulser som författare. Det rika källmaterialet kring resan gör det möjligt för oss att både följa händelserna och den konstnärliga gestaltningen av intrycken. Med sina utpräglade särdrag kommer oss människan och författaren nära i denna lilla episod i det stora livsäventyret.
