H.C. Andersens sagor har tjusat alla jordens folk; av alla moderna författare torde han vara den enda, som kan kallas internationell i ordets fulla bemärkelse. Det är en förunderlig paradox att han samtidigt är i allra högsta grad nationell, att han är ett uttryck för danskt väsen. Om den saken kan givetvis hans hinduiska, japanska, ryska eller arabiska beundrare inte ha någon mening — för dem måste han te sig antingen som en rent individuell företeelse eller som en djupt allmänmänsklig, någon anledning att se honom mot bakgrunden av dansk natur, danskt samhälle, danskt folklynne kan de av naturliga skäl inte äga. Ja, även hans europeiska och amerikanska läsare har nog mera sällan kunnat anställa betraktelser över det karakteristiskt danska i sagorna. Det är nog snarast förbehållet de skandinaviska grannfolken, som inte bara sedan barndomen är hemmastadda i H.C. Andersens diktvärld, utan också har någon direkt och omedelbar erfarenhet av Danmark sådant det framträder i historien och i nuet, i vardagslivets realiteter, i diktens och konstens projektioner. Frågar man dem, så lär man nog rätt allmänt få det besked att Hans Christian Andersen är oefterhärmligt dansk, att han vore otänkbar i varje annan omgivning, att han är representativ för sitt land och sitt folk. Det är en intuitiv och självklar sanning. Med så många andra sanningar av denna art delar den emellertid det ödet, att den knappast låter sig bringa i rationell form, att analysen har ytterst svårt att definera begreppen, att inga gränser är fasta, inga iakttagelser säkra, inga bevisföringar bindande, alla jämförelser haltande, alla omdömen relativa. Man rör sig blandt idel faktorer som man borde kalla x och y och z, inte därför att de är okända eller overkliga, utan därför att de är subjektiva och flytande som själva strömmen av förnimmelser och emotioner i vår själsliga tillvaro.
Och efter alla sådanna reservationer och skeptiska förbehåll kan man likväl inte låta bli att grubbla över vilka värden man skall sätta in för x och y och z i ekvationerna. Vad är det vi uppfattar som specifikt danskt hos H.C. Andersen? Svenskar och norrmän känner så starkt det besläktade, det gemensamma, att de väl knappast möter något hos honom som de inte tycker sig kunna förstå; men vilka drag och egenskaper hos honom och hans landsmän tyckes oss klarare präglade, starkare utvecklade än vad egna resurser skulle räcka till för? Lika förnimmes blott av lika, heter det; men i fråga om sympati, tillgivenhet, vänskap gäller den satsen inte oinskränkt. Till själsfrändskapen måste komma en känsla av distans, olikhet, häpen undran — ur polariteten mellan motsatserna födes den beundran, som ingår i kärleken, men också det främlingsskap, som kan ingå i hatet.
H.C. Andersen har själv funderat en hel del över olikheterna mellan danskt lynne å ena sidan, svenskt eller norskt å den andra, under rätt växlande känslostämningar; och det kan inte vara ur vägen att ta hans egna reaktioner till utgångspunkt. Om norrmännen kan man helt enkelt säga att han var litet rädd för dem. De tycktes honom för våldsamma, självsäkra, ogenerade. Det lönar sig inte att söka bemantla det; Francis Bull har redan tagit ett fast grepp om nässlan och med stor fördomsfrihet och saklighet behandlat ämnet. Det finns åtskilliga vittnesbörd om att H.C. Andersen irriterats under beröringen med norrmän, och olusten framträder, om än rätt godmodigt och diskret, redan i Elverhöi, den burleska sagan om trollgubben från Dovre, som kommer ner till de danska älvorna i friarärenden. Den skrevs vid mitten av 1840-talet. Men huvuddokumenter är den lilla sagan Laserne, som man väl utan överdrift kan kalla för en av de elegantaste, kvickaste, underfundigaste av alla H.C. Andersens skapelser. Han gjorde första utkastet till den 1859 under besöket vid den Drewsenska pappersfabriken i Silkeborg — det var där han såg tugarna av trasor och lump, och fick den djärva och lustiga idén om en dispyt mellan två „laser”, en som var pæredansk och en som var ravnorsk. I sin första avfattning har sagan uppenbarligen gett tämligen klara och skarpa uttryck för H.C. Andersens kritiska, ja antipatiska inställning mot norrmännen; det är ingen hypotetisk konstruktion, han har själv medgett det och anmärkt, att han trots bifallet från danska vänner blev missnöjd med sitt verk. Det fanns för mycket av hullingar och gift i satiren, för litet av poesiens milda honung, tyckte han, och han publicerade inte sagan. När den trycktes tio år senare (1869) var den omarbetad på ett sätt som var betecknande för H.C. Andersen. Sol och vind var rättvisare och generösare fördelade mellan de båda motståndarna; ironien träffar nu diktarens landsmän lika hårt som grannarna, och därmed försvinner den polemiska bitterheten. Poängen är att vi alla är „laser”, som inte har mycket att brösta sig över, men denna poäng är inte groft understruken, endast antydd, suggererad, insinuerad, med en lätthet, en finess, som är försonlig och ödmjuk, graciös och humoristisk på en gång. Vilken rik och komplicerad sinnesstämning, säger sig ovillkorligen läsaren; så skarpa klor och så mjuka tassar, och till slut en så vänligt spinnande ton:
„Papir blev de begge to, og Tilfældet vilde, at den norske Las blev et Papir, hvorpaa en Nordmand skrev et trofast Elskovsbrev til en dansk Pige, og den danske Las blev Manuskript for en dansk Ode til Priis for Norges Kraft og Herlighed.
Der kan ogsaa komme noget Godt ud af Laserne, naar de først ere af Kludebunken og Forvandlingen er skeet til Sandhed og Skjønhed, de lyse i god Forstaaelse og i den er Velsignelse.
Det er Historien, den er ganske fornøielig og fornærmer aldeles Ingen uden — Laserne.”
Den konstnärliga idén måste redan 1859 ha funnits hos H.C. Andersen: att bruka föreställningen om Laserne, de smutsiga och trasiga klutarna, för att symbolisera jämnställdheten mellan bristfulla mänskliga naturer, som utgör råmaterialet för rening och förädling. Först i sista ögonblicket får ordet Laserne tillbaka sin vulgära betydelse och sin nedsättande klang — det betecknar nu de människor, som är ur stånd att nå den högre mänskligheten och bli delaktiga av sanning och skönhet. De är föraktliga, dem träffar polemiken till slut med full kraft — men de är tillfinnandes i båda lägren, i det pæredanske lika väl som i det ravnorske. Denna sinnrika, subtilt nyanserade idé föresvävade tydligen H.C. Andersen redan 1859, men den behövde mogna i tio år, innan den kunde uttryckas så klar och adekvat, så väl överlagd och noggrant balanserad som i Laserne.
Det artistiska mästerskap som H.C. Andersen här utvecklar är den estetiska formen för den psykologisk-moraliska egenart, varom sagan handlar: det danska lynnet i dess motsats till det norska. Vad diktaren framhäver hos sina landsmän är förbindligheten, smidigheten, den intellektuella facetteringen, som tillåter en anspråkslös, självkritisk yttre hållning, men inte utesluter självbelåtenhet, lust att reta och begabba. Denna jämförande karakteristik är opartisk; det är vad man har rätt att vänta från dansk sida, eftersom eftertanken, analysen där gör anspråk på herravälde över de elementära känsloutbrotten och den naiva självhävdelsen. Det är sällan man kan konstatera en så skön överensstämmelse mellan form och innehåll i ett konstverk.
Om denna H.C. Andersens grundsyn ägde en beprövad och bekräftad sanning, så är det väl också möjligt att ge en rimlig förklaring åt olikheten mellan danskt och norskt väsen. Den består väl till stor del däri, att den borgerliga civilisationen genomsyrat det danska samhället djupare och fullständigare än det norska, att den skapat en blomstrande och tongivande klass, som var rationellare, urbanare, mera inställd på hänsynsfull och behärskad umgängeskonst, på medvetenhet och måttfullhet, på psykologisk och estetisk betraktelse, på behagfull och harmonisk jämvikt, än vad det norska samhället kunde visa någon motsvarighet till. Denna borgerliga danska kultur, rotfästad framför allt i Köbenhavn, var en auktokton utformning av den europeiska bildningen under den tidsålder som brukat rubriceras som Biedermeyer, och den fattige gossen från Odense, med sin enastående känslighet och sin mjuka läraktighet, hade tillägnat sig den helt och fullt. Det skedde i socialt avseende genom att han införlivades med den Collinska familjen, där denna förnäma moraliska och estetiska civilisation fått klassisk och typisk form. Den motsvarande estetiska odlingen sög H.C. Andersen in i de litterära, teatraliska och musikaliska huvudstadskretsarna; den allra högsta rangklassen innehades där av den Heibergska familjen, lika representativ som den Collinska och allierad med denna. Till denna härskande tradition, den Collin-Heibergska, anslöt sig H.C. Andersen; den skänkte honom grundvalen och utgångspunkten, den satte honom i stånd att med uddig och gäckande, men älskvärd överlägsenhet, med klok värdighet och humanitet karakterisera och bedöma det ravnorska, som i begynnelsen skrämt honom. Försoningen blev mer än en hövlig kompromiss, den blev djup och innerlig, när H.C. Andersen stiftat närmare bekantskap med Björnsons och Ibsens diktskapelser och personligheter. Båda lärde han beundra, och med den förre slöt han en nära vänskap, som beseglades år 1871, då H.C. Andersen sent omsider vågade komma på besök i Kristiania och varmt hyllades. Historien om H.C. Andersen och norrmännen „ender som den mest smilende idyll, enda begynnelsen var lite lovende” — så har Francis Bull kunnat sammanfatta det hela. Det var ingen fadd idyll, och heller ingen falsk idyll; det var den enda idyll som det är oss människor förunnat att uppleva: en idyll med spänningar och olösliga motsatser på djupet, men övervunna, behärskade genom ömsesidigt överseende och ädelmod, genom försonlighet och självkritik, och därför med en hemlig underton av vemod, som klingar med även i leendet och skämtet. När Björnson övertalade H.C. Andersen till Norgeresan, lovade han, muntert anspelande på sagan Elverhöi med de burdusa och bråkiga trollen: „De norske trolde skal tage sine ben ned av bordet og reise sig — alle — allesammen, når De kommer.” Om trollen, som måste hållas i schack hos lite var, visste den älskvärde sagodiktaren också gott besked.
För Sverige, för svenskarna tycks H.C. Andersen däremot aldrig ha hyst någon aversion, och även innan han kom dem närmare in på livet, förefaller han inte ha känt sig skrämd eller främmande. Det är rätt påfallande att han redan mycket tidigt gjorde ett beslutsamt försök att stifta bekantskap med Sverige. Vid tjugosju års ålder, så snart han vunnit en smula berömmelse, i oktober 1832, vände han sig helt företagsamt till Tegnér och skickade honom ett par volymer av sina lyriska dikter. „Gid De maa synes om dem!” utbrast han okonstlat, och han fortsatte direkt: „Maaske kommer jeg engang til Sverrig og haaber da at skulle kunne möde Dem og bringe Dem min Hengivenhed.” För att egga Tegnérs intresse redogjorde han inte bara för sitt författarskap, utan han berättade i snabba drag med slående detaljer sina egendomliga levnadsöden — det är varken mer eller mindre än ett första utkast till Mit Livs Eventyr, och även sin religiöst-filosofiska trosbekännelse skisserar han i ett par ord. Han förtäljer, att han visserligen kom till huvudstaden som ett ensamt och övergivet barn, men att „nogle av Danmarks förste Mænd toge sig af mig”, och han stryker under: „De bedste Familier have aabnet mig deres Huuse, mit hele Væsen er blevet omskabt, jeg föler min Bestemmelse som Digter”. Efter denna öppenhjärtiga utgjutelse heter det till slut: „Dersom De ret vil glæde mig, da — dog det er maaske formeget forlangt — da glæd mig med et Brev; nogle Ord fra Sverrigs förste Digter vil være mig saa usigelig kjære.” Helt diplomatiskt tillägger han att han kan hälsa från Oehlenschläger, „i hvis Huus jeg ofte kommer”, och bestyrker detta med uppgiften „hans Datter gaar nu til Thea-tret. Lev ret vel og glem ikke deres meget hengivne Andersen.”
Det är inte sannolikt att brevet och diktböckerna gjorde något djupare intryck på Tegnér, och även om han inte glömde Andersen, så finner man under de kommande åren knappast några spår av hans hågkomst. Men på själva nyårsafton 1832 tog han sig i alla fall tid att hövligt och vänligt besvara brevet, och vad han yttrade saknar inte sitt intresse.
Man kan lätt föreställa sig att H.C. Andersens korta självbiografi väckte Tegnérs uppmärksamhet och lockade honom till jämförelser med egna levnadsöden. Parallellen mellan de två faderlösa gossarna, omhändertagna av välgörare, var uppenbar. Men Tegnér måste ha gjort den reflexionen, att det fanns stora olikheter. Den danske ynglingen hade redan tidigt fått slå in på den väg, där han nu befinner sig — han känner sig helt och hållet som diktare. Han redogör för vad han åstadkommit inom olika genrar, han talar om sina humoristiska prosastycken, om vådeviller, en opera och andra teaterpjäser. Även Tegnér kunde nog anse sig ha njutit lycka och framgång, men honom hade det aldrig förunnats att få ägna sig helt åt diktarkallet, som dock var hans djupaste patos. Ett visst vemod tränger sig fram, nästan ett slags avund, och han uttrycker en känsla av Sveriges underlägsenhet gentemot Danmark. Det är glädjande, skriver han, „att se Sångens förkovran och utbildning hos ett besläktat folk som diktar i ett Nordiskt språk, liksom man gläder sig åt sina anförvanters framgång. Men på den andra sidan är också jämförelsen förödmjukande för oss svenskar, som varken i poetiskt omfång eller värde kunna jämföra oss med våra närmaste stamförvanter, och endast ha en smula lyrik att bjuda på. De stora poetiska gåvorna äro visserligen alltid nådegåvor, Anden ger dem när och så ofta eller sällan han vill, de äro följakteligen tillfälliga och kunna icke beräknas, ävenså litet som lyckan eller himmelens övriga skänker. Men det saknas ej heller hos oss goda, stundom stora anlag: men olyckan är den att det oftast stannar vid anlaget, och de flesta utav oss tröttna vid början av sin bana. Det ligger en orolig drift i Svenska Naturen att börja mycket och fullända litet. Yttre retningsmedel saknas också, i brist på bildad allmänhet; och den uppmuntran som kommer från Styrelsens sida skadar mera än den gagnar, då den vanligtvis består däri att utmärktare författare dragas från sitt egentliga yrke, behängas med stjärnor och band, och anställas som ämbetsmän i stat eller kyrka, varigenom det för de flesta blir omöjligt att föra ett rent litterärt liv. På detta sätt är vår litteratur ingalunda vad den borde, icke ens vad den kunde vara, våra grannar vestansunds med samma bildningsmedel men mindre folkmängd än vi gå långt framför oss, icke blott inför Norden utan även inför Europa. För enskild del räknar jag mig knappast längre bland mitt lands litteratörer.”
Endast på det rent lyriska området tyckes Tegnér anse Sverige i stånd att tävla med stamförvanten; på alla andra fält finner han de inhemska skördarna torftiga. Orsaken söker han bland annat i bristen på en bildad allmänhet; uppenbarligen är det H.C. Andersens livliga redogörelse för sina mångsidiga förbindelser, de personliga och de litterära, som hos Tegnér aktualiserat medvetandet om ett hårdare klimat i Sverige. Varken de lyckliga åren i den lundensiska bondbyn eller den kyrkliga digniteten i Växjö eller de sporadiska strandhuggen i huvudstadens politiska, akademiska och aristokratiska societeter hade skänkt Tegnér incitament, inspiration, kontakter, som befordrat hans konstnärskap och befruktat hans fantasiliv; den unge dansken, som inte fått stjärnor och band, höga ämbeten och utmärkelser, hade vuxit frodig i en mera drivande luft. Det är som om Tegnér beklagade frånvaron även av „yttre retningsmedel”: Frithiofs diktare, som aldrig nådde att få Gerda färdig, kunde känna sig fattig vid sidan av de outtömligt produktiva danskarna Oehlenschläger och H.C. Andersen. Naturligtvis ingick det svartsyn och modlös förstämning i dessa tegnérska ut-gjutelser: hans skenbara sterilitet sammanhängde med hans intellektuella skarpsinne, vetenskapliga intressen och personliga överlägsenhet, som öppnade andra banor för honom än de danska skaldebrödernas, och likt lejonet i den latinska fabeln kunde han ha tröstat sig med orden unum sed leonem. Men ett korn av sanning fanns det inte desto mindre i Tegnérs mjältsjuka utbrott. Han slutade ridderligt med att försäkra: ,,Men även mitt nedböjda sinne fägnar sig ännu åt nordisk sång och bildning och hälsar med broderlig glädje uppstigande namn på vår skandinaviska himmel.” Även om man kan hävda, att den litterära tidsålder som innefattade Geijers, Tegnérs, Atterboms, Stagnelius’ namn, inte behöver blygas inför de skandinaviska grannarna, måste man ge honom rätt i att den allmänna nivån i Danmark låg högre, med bättre odlad jord, rikare omväxling, allsidigare flora, yppigare parklandskaper och vänligare trädgårdar.
Den danska litteraturens blomstring var helt enkelt ett uttryck för att den allmänna civilisationen hade nått längre i Danmark än i de övriga nordiska länderna, och Tegnér hade diskret, men rätt otvetydigt erkänt det med en gest ut mot den europeiska kontinenten. Vad H.C. Andersen beträffar, så hade han själv gentemot den norska något ohyvlade primitivismen hävdat den förfinade borgerliga kulturen med sina granntyckta förbehåll; det var från begynnelsen nog en rent instinktiv reaktion. Men när han vände sig till Tegnér och Sverige, — dem hade han mera respekt för och han ville vinna deras aktning, imponera — så har han med en överraskande klar medvetenhet kraftigt strukit under, att han är helt solidarisk med den rika borgerliga kulturen i Danmark, att den genom sina förnämsta representanter har knäsatt honom, att den har omskapat och pånyttfött honom och gjort honom till diktare.
Sådan är den rätta innebörden i de brevställen som i texten här ovan har blivit kursiverade; och att Tegnér uppfattade H.C. Andersens suggestioner framgår av de betraktelser som han anställde under nyårsvakan 1833.
H.C. Andersens egna vittnesbörd har sålunda kunnat belysa frågan om vari det oefterhärmligt danska i hans diktning bestack sig. Gäller det att karakterisera den borgerliga kultur varmed han införlivats och den andliga atmosfär vari han levde, förutsättningarna för hans och hans samtidas konstnärliga skapande —, så måste man väl först och främst peka på det vänliga, älskvärt underhållande, färgrika och behagfulla, angenäma och spirituella, lekfulla och harmoniska, idylliska och tempererade, som ingick i tidsandan under den efterromantiska epoken. Fantasien, uppfinningsförmågan, den artistiska sensibiliteten, stämningslivet rörde sig med en frihet och lätthet, som varken den stränga klassicismen eller den torra upplysningen hade tillåtit; men dessa inbillningens och emotionens kräfter var inte demoniska, lössläpta, oroväckande, de var til Lyst, de var elementen i den estetiska fiktionsvärld, som uppbyggde och förströdde, bildade och förädlade det ordnings- och fridsälskande borgerskapet efter revolutionens och de napoleonska krigens fruktansvärda åskväder. En av brännpunkterna för denna tidsanda och levnadsstil var Wien, och ur den historiska och politiska synpunkten var det fullkomligt logiskt: kongressen i Wien hade inlett pacificeringen efter de upprörda och tragiska förvecklingarna, och i den österrikiska monarkiens metropol hade spänningen övervunnits genom att intresset vänt sig bort från de samhälleliga och politiska problemen, till den estetiska bildningens domäner, teatern, musiken, konsten, poesien. Den typiska produkten var sagospelet, den kvicka, fantastiskt blossande komedien, där den romantiska poesiens högstämningar inte andaktsfullt steg upp till höga sublima rymder, utan roade och lekte, förtrollade och skämtade — poesi och Posse på en gång. Det var Nestroys och Raimunds komiska musa som triumferade på kejsarstadens teatrar, och Europa runt återfinner man samma tendenser, i de parisiska vådevillerna och sångspelen, i de köpenhamnska genrar, där de österrikiska och franska förebilderna tydligt låter sig märka, men som likväl är originella och nationella nyskapelser. Till den kretsen hör stora och små diktare, bortglömda och eviga verk, Overskous, Heibergs, Hostrups och H.C. Andersens. Den underhållande romantiken, den kvicka och poetiska, härskar inte bara på scenen, den återfinnes också inom den rena diktningen; man kan till exempel säga att Heine tillägnade sig hela högromantikens stämningsvärld med all dess färg och glans och mystik, och förvandlade det poetiskt underbara till det amusanta, till spefullt ironiska, överraskande, muntra sensationer. När H.C. Andersen som späd yngling fick läsa Heine, blev han fullkomligt hänförd, och imiterade stilen och tonen i sin debutbok som också genast föll köpenhamnarna på läppen — i Fodrejsen har man kärncellen till hans berättarkonst, med dess fantasiflykt, med den flytande strömmen av associationer och av den spelande kvickhetens infall.
Hela denna tidsanda och smakriktning hade sin naturliga växt-botten i den urbaniserade kulturen — om storstadsliv i modern mening kan man väl inte tala, men väl om huvudstadsliv, som fick sin prägel av de bildade samhällsklassernas intellektuella uppväckt-het och estetiska mottaglighet. Den kunde så mycket lättare bli förhärskande i Danmark, som Köpenhamn var relativt stort och landet relativt litet; inom detta jämförelsevis koncentrerade kollektiv kunde ett tongivande skikt göra sig oinskränkt gällande. Den kontinentalt europeiska strömningen utbredde sig naturligtvis ännu längre mot norr, den trängde in även i de norska och svenska domänerna, men den nådde dem försenad och försvagad, den hade inte samma drivande kraft utan fick blekare, osjälvständigare, banalare former; en egenartad rik nationell blomstring fick denna estetiska kultur bara hos det danska borgerskapet, som under detta sista skede av den patriarkaliska absolutismens ancien régime visade så många beröringspunkter med bourgeoisien i Metternichs Wien. Tegnér kallade en gång, med en kyrklig bild hämtad från det glest befolkade Värmlands djupa susande ödebygder, den svenska kulturprovinsen för ett skogskapell, en frostig utmark till den europeiska församlingen. H.C. Andersen stannade inte i någon provinsiell avkrok: redan som barn drogs han oemotståndligt mot Köpenhamn och fattades av den varma europeiska golvströmmen.
Det var emellertid inte bara de allmänneliga, tidsbestämda och typiska dragen hos den borgerliga kulturen, som gav H.C. Andersen en prägel man inte kan träffa på hos någon norsk eller svensk samtida diktare; det var också de specifika, oavhängigt och inifrån utvecklade egenskaper, som trädde fram hos Flora Danica, och som måhända bör betraktas som konstanter, mer eller mindre förverkligade under skiftande strömningars och växlande variablers herravälde. Talar man om dansk biedermeyer, om borgerlig idyll, om harmonisk estetisk underhållning, så måste man beträffande de danska varieteterna av dessa kulturplantor först och främst anmärka, att det menlösa och uddlösa, det orealistiska, verklighetsfrämmande, konventionellt stiliserade alldeles fattas på de Danskes Öer. Det umgänges- och sällskapsliv, som stod i blom hos den Col-linska familjen, den ton och espri, som J. F. Heiberg, hans hustru och anförvanter och själsfränder gav förebildlig och normgivande betydelse inom teatern, pressen, litteraturen, allmänbildningen, var med all sin lätthet och rörlighet inte någon ytlig lek — den var full av empirisk iakttagelse, nykter och skarpsinnig kritik, ingående människointresse, psykologisk finess, och bakom det glättiga och fria skämtet, den obesvärade och eleganta hållningen låg intellektuellt allvar och moraliskt patos.
Denna karakteristik bevarar i eminent grad sin giltighet för H.C. Andersens diktning, kulminerande i sagorne. De ger i fantasiens trollspegel en rik och haltfull bild av hela den konkreta danska verkligheten, av samhällslivets alla skikt och miljöer, från landsbygden och böndernas värld, över småstäderna och småfolket, det fattiga proletariatet, upp till medelklassen, till huvudstaden och storborgarna, ämbetsmannakretsarna och aristokratien, den intellektuella och den jordägande, de högsta rangklasserna. En sådan överblick, ett sådant rikhaltigt panorama skulle ingen svensk eller norsk diktare kunnat uppfatta och återge, allra minst i den fria, genialt summariska form som var den danske romantikerns. Atterboms och Stagnelius’, Geijers och Tegnérs största skapelser var fantasmagorier, mycket lösare och indirektare förbundna med de realiteter som omgav dem. Den mänskliga sammanlevnadens problem, den intellektuella beröringen med grannar och likar, det psykologiska intresset, alla dessa faktorer hade en helt annan aktualitet och mognad i den danska civilisationens atmosfär redan på grund av koncentrationen i ett högre utvecklat, rikare komplicerat kollektiv. Den hårdare och strävare självhävdelse, som H.C. Andersen karikerat i Laserne, den mera formella och styva normeringen i det svenska samhället med sina anor från stormaktstidens soldat- och ämbetsmannatraditioner — man skymtade det i Tegnérs klagovisa nyårsafton 1832 — utgjorde var för sig negativa, förhindrande instanser mot den smidiga och viga kvickhet, den gäckande och visa humor, den mjuka och likväl illusionsfria Lune, som bildar själva den kritiska och realistiska motpolen till inbillningens luftiga lust och lek i sagorna. Ett så utsökt blandat och kostbart kryddat elixir kunde inte bryggas annat än på dansk botten; även om heroiskt bullrande norrmän och retoriskt högstämda, strama svenskar kunde fatta smak för det, så dröjde det innan de på egen hand kunde framställa det. Måhända har man lov att säga, att H.C. Andersen upplevde det först på sin ålderdom, när Henrik Ibsen, som beundrade makarna Heiberg och lärt hos dem, diktade Peer Gynt i tävlan med En Sjæl efter Döden och Viktor Rydberg berättade den underfundiga sagan om Lille Viggos äventyr på julafton.
Det finns en punkt där man med fullkomlig säkerhet kan urskilja det säreget danska i H.C. Andersens sagor. Det är det polemiska inslaget, framför allt den ironiska belysningen av medmänniskor, av deras narraktighet, fördomar, lyten och svagheter, deras själviskhet och orättfärdighet. Denna kritiska anda är i själva verket en djup källåder i H.C. Andersens väsen och dikt, men den pulserar stilla, den strömmar inte med buller och bång i öppen dag. Mycket ofta riktar den sig mot enskilda personer, mot antagonister och bekanta, mot vänner och förtrogna, ja mot dem som stod hans hjärta nära. Den har många grader och schatteringar, från det godmodiga löjet, det vänligt gäckande skämtet till den otåliga irritationen och den smärtande förtrytelsen. Denna hans inställning var inte något rent individuellt, utan hängde samman med ett grunddrag i sällskapslivet och umgängestonen, som kom till naturligt och otvunget uttryck i litteraturen. Den kritiskt iakttagande intellektualiteten kunde inte undertryckas och förstummas hos en klarögd, snabbtänkt, urban och bildad allmänhet; den tog sig uttryck i omdömen och värderingar, som klädde sig i det ironiska löjets och den muntert utmanande, lekfulla humorns dräkt. Det man på danska kallar drillerier, och som på svenska heter drift och därmed får vulgärare klang, spelar i dansk mentalitet en helt annan roll än hos norrmän och svenskar: det är en konstform, där fantasiens livliga infall och djärva kast förenas med intelligensens tillfredsställelse över träffsäkerheten, och där det fordras fin måtta, säker teknik och elegant jämvikt för att inte gå över strecket, för att inte hamna i det fientliga, skoningslösa, bittra. Denna Lune och detta drillende var det attiska saltet i Nordens Atén, och dess sälta förnams överallt, i det privata och i det offentliga, i bordvisorna och samtalstonen inom det Collinska hemmet, där H.C. Andersen fick sin uppfostran, i litteraturen, pressen och på teatern. Man kan sätta i fråga om det fanns något annat land, där den sinnrika och satiriska polemiken utövades med ett sådant mästerskap, och mottogs av kännare med så livligt bifall och så fin uppskattning som i Danmark; att den på det stora hela rörde sig i höviska former och sällan urartade till smaklösa otidigheter berodde till stor del på inslaget av fantasi, uppfinning, analytiskt skarpsinne — det hele vädjade till ett harmoniskt och i schillersk mening intresselöst (d.v.s. otendentiöst) tillstånd av estetiskt och intellektuellt välbehag. Denna nationellt danska polemik når sina höjdpunkter i Heibergs En Sjæl efter Döden och Hertz’ Gengangerbreve, den får mildare och mjukare former i Hostrups komedier och i vådevillerna, hårdare och bittrare hos Kierkegaard, som med obeveklig stränghet nagelfor H.C. Andersen; hos Hauch, till hälften norrman, slog den över i det brutala, omedveten perfida, och offret var återigen H.C. Andersen. Men det vore obefogat att uppfatta H.C. Andersen uteslutande som ett föremål för sådana polemiska angrepp — han kunde själv visa sig som en mästare i värjföringen, och under duellen mellan honom och familjen Heiberg hade han lyckliga infall, dråpliga repliker och fina försåt, som värdigt och med bevarat decorum besvarade det geniala hånet i den apokalyptiska komedien. Ja, man kan gå ett steg längre och hävda, att denna raffinerade estetiska konstart firade sina största triumfer just i H.C. Andersens sagor; ty i dem utgör den ironiska polemiken mot personer, individer, typer, miljöer, förhållanden, åskådningar, nationaliteter en förhärskande princip och en drivande kraft. Fantasien, lunen, kvickheten blommar så yppigt för att ge diktaren möjlighet att lätta sitt sinne, att befria sig från allt som smärtat, pinat, upprört, kränkt honom, att göra sin gensaga mot allt som han funnit osant, orättvist, lumpet i människolivet, samhället, tillvaron. I sagans form, i fantasisymbolernas chifferskrift, ibland lätt att tyda, ibland oändligt hemlighetsfull, kunde han hävda sig själv och gå till rätta med det fientliga; han värjde sig energiskt både mot sina motståndare och sina vänner.
Denna formel skulle man kunna lägga till grund för en tolkning av hela hans diktning och hans konstnärskap. Den estetiska odling, varav han blev delaktig i det danska borgerskapets sköte, satte honom i stånd att uttrycka hela sitt ömtåliga, såriga väsen utan att bryta ut i harm eller brytas ner i förtvivlan, utan att bli den undergångsmärkte, obalanserade neurotiker som Kierkegaard och Hauch obarmhärtigt, känslolöst avstraffade och som Edvard Collin, den trofaste och kritiske vännen, pedagogiskt behandlade med kärleksfull stränghet livet igenom. Vad de båda kurerna, den hårda och den milda, hade för verkan på H.C. Andersen är inte lätt att säga, men säkert är att den medicina mentis, som räddade den överkänslige, var sagodiktningen; och därför kunde han aldrig, intill dödens stund, upphöra att söka lindring hos inbillningens, lunens, den ironiska kvickhetens undergörande droger. Ännu i den sista stora sagan Tante Tandpine frälsas han av sin magiska konst från livets kval.
Den skämtsamma frispråkighet, den obesvärat gycklande ironi, den intima förening av fantasiens lycka och lunens fröjder som trivdes i det borgerliga Danmark och bredde ut sina yppigt blommande rabatter i H.C. Andersens sagor skulle aldrig vara möjlig i den fjällhöga Norden, varken i den personliga sammanlevnaden eller i det litterära umgänget: drillerierna skulle i norska kretsar ha lett till våldsamma vredesutbrott och uppträden, och de korrekta svenskarana skulle, skandaliserade och kantstötta, ha svept sig i tystnad och avbrutit alla förbindelser med spefåglarna. I själva verket hade den ytterst sensible H.C. Andersen, mera sårbar och kuldskär än de flesta av sina landsmän, fått anstränga sig till det yttersta för att bevara den lugna behärskning och den milda försonlighet, som hörde till hans och biedermeyerepokens stil, som svarade mot hans egna moraliska krav och mot den religiösa optimismen i hans livsåskådning. Han kämpade mot dämonerna, och självövervinnelsen kostade honom ångest och kval. Ibland var han nära att duka under för harm och affekter; det finns brev där han öppet ger vilda uttryck åt avsky och hat, som riktar sig mot allt och alla — men han sörjde över denna självförgiftning, han ägde sjukdomsinsikt, och med diktens hjälp repade han sig, återfick besinning och själslig frihet. I nödfall kunde han överlista de onda andarna genom klok varsamhet: han omarbetade Laserne, han gömde i Den grimme Ælling och Skyggen kritiken av den Collinska familjens hållning och av Edvard Collins högdragna otillgänglighet så omsorgsfullt, att den knappast kunde såra. Den beska förtrytelsen över rikedomens och bördsstolthetens översitteri tycks ett ögonblick ta överhand i Børnesnak, men i slutvinjetten veknar han, förlåter milt och glömmer fromt. Det är inte feghet och ouppriktighet, det är snarare trohet mot det som dock var kärnan i hans väsen bakom allt slagg. Edvard Collin, som inte med fog kan beskyllas för att ha idealiserat eller överskattat vännen, som kände alla skrymslen och vrår i hans natur, har fällt den sista, den definitiva domen med orden: Jag vet att han var god.
På sin höga ålderdom, då landsmännen ville resa en staty över sagodiktaren, protesterade han energiskt mot ett projekt där han sågs omgiven av små flickor och gossar. Den verkliga orsaken var tydligen att han inte ville reduceras till en harmlös idylliker, som roade och uppbyggde barnen. I själva verket hade han rätt. Hans världsbild är långt allvarligare än vad den ter sig för dem som sorglöst slår sig till ro med den estetiska harmonien, den lekande kvickheten, det trolska inbillningsfyrverkeriet. Han var ingen osammansatt Lykke Peer, ingen sangvinisk och gemytlig representant för det köpenhamnska borgerskapet. Det fanns mörka djup under den leende ytan, anfäktelser och tvivel och vånda; han hörde också till de grubblande danskarna, till de melankoliskes compagnie, och ett av sina sista verk gav han titeln At være eller ikke være. Han hyste ingen naiv tilltro till människonaturen — därtill kände han den alltför väl. Över hans sagovärld faller det skuggor av besvikelse, rådlös längtan, ödmjuk resignation, som förråder att den inte är en ytlig villa utan en projektion av tillvarons innersta verklighet. Med stor finhet blev det en gång utsagt av den tyska författarinnan Ida Hahn-Hahn; hon ägnade honom en hyllningsdikt, som han med tillfredsställelse anförde i Mit Livs Eventyr, och som lydde:
Solch ein Gewimmel von Elfen und Feen,
Blumen und Genien im fröhlichen Schertz,
aber darüber viel’ geistige Wehen,
aber darunter — ein trauriges Herz.
