Den arkeologiska forskningen har under senare år bearbetat problem som rör samhällsförhållanden. Frågan om regioner och centra har därvid kommit i frontlinjen och metoder för en analys av problemen har utarbetats. Henrik Thranes forskningar på Fyn är lysande exempel på de resultat som kan uppnås. Av betydelse i detta sammanhang är också Ulf Näsmans återupplivande av historisk analogi med de uppslag som detta kan ge för analysen (Näsman 1991: 321 ff.). En politisk dimension har denna diskussion fått i arbeten om hypotetiska riken under folkvandringstid (Ramqvist 1991: 305 ff.). Territorieindelningar har alltså fått stort utrymme. Det gäller också förhållandena i Skåne med problematiken kring uppkomsten av Köpinge platser och tidiga stadsbildningar (Cinthio 1972: 57ff; Callmer 1984: 63 ff., jfr. Fabech 1993).
Ett stort antal undersökningar av järnålderbebyggelsen i landskapet bildar bakgrund till diskussionen (jfr. Stjernquist 1978: 256 ff.; 1981: 17 ff.). Järnåldersbebyggelsen i Vä pekar framåt mot platsens roll som en tidig stad och ett centrum (Stjernquist 1951; Thun 1968). Vä är av stor betydelse för analyser av regioner i Skåne under järnåldern. Callmer har kunnat utnyttja detta material vid sina undersökningar i Helgeåområdet som gjorts med utgångspunkt från hans utgrävningar i Åhus (Callmer 1984; 1991). Uppåkra är en annan järnåldersboplats av betydelse för en diskussion av bebyggelseförhållandena i Skåne under järnåldern. Här skall göras en sammanfattning av undersökningar i Uppåkra samt problemställningar och hypoteser för fortsatt forskning rörande denna boplats.
Boplatsen ligger ca. 5 km söder om Lund vid Uppåkra kyrka, 34,45 m över havet (Fig. I). Pä ett avstånd av ca. 1500 m norr om boplatsen flyter Höje å. Den rinner upp i Häckeberga sjön och passerar i sitt lopp området mellan Lund och Uppåkra och fortsätter sedan mot havet. Ån flyter därvid förbi Källby och Trolleberg, platser som kommer att nämnas i det följande, och passerar strax före utloppet Lomma. Boplatsläget är en höjdplatå som löper från Uppåkra i sydostlig riktning mot Gullåkra by. Området har sedan gammalt brukats som åker. Stora landsvägen från Lund mot Trelleborg gick före 1855 genom Uppåkra och det var en mycket gammal vägsträckning (Sköld 1963; Ingers 1978).
I sitt arbete från 1878, omnämner N.G. Bruzelius att ett gravfynd påträffats i en hög vid Uppåkra (Bruzelius 1878: 23). Det finns i samlingarna på LUHM under nr. 3055 (Vifot 1936: 101, fig. 2,3). Det består av ett halsband av glas- och bärnstenspärlor samt en fragmentarisk kam. Dessutom finns uppgifter om förekomst av brandgropar med små lerkärl ett 50-tal m söder om kyrkan.
År 1927 påträffades vid gravöppning på kyrkogården ett lerkärl med öra och en holkyxa (Vifot 1936: 101, fig 2: 2; Stjernquist 1955: 9). Även senare har fynd gjorts på kyrkogården (Fig. 1:1) (jfr. nedan).
Boplatsen upptäcktes år 1934 vid grundgrävning för nya gårdsbyggnader på egendomen Uppåkra nr. 8. Grävningarna (Vifot 1934: 97 ff.) skedde på området mellan två gravhögar, Storehög (diam 20 × 19 m, h 3 m) och Lillehög (diam 7×9 m, h 1 m), vilka sedan länge varit kända. De är belägna strax sydväst om kyrkan och syns som markerade runda förhöjningar på Skånska rekognosceringskartan som här upprättades 1815.
Vid undersökningen upptogs 5 schakt A, B, C, D, G samt en provgrop P, vilka alla lag i varandras närhet (Fig. 1:2).
Schakt A var ca. 13.5 × 9 m, schakt B ca. 4.5 × 4.5 m, schakt C 49.5 × 15 m, schakt D 10.5 × 12 m och schakt G ca. 12 × 13.5 m. Det var alltså en undersökning av begränsat omfång. Den största ytan var i schakt C. I dessa schakt och i provgropen kan man studera kulturlagrets tjocklek. Det hade en mäktighet som varierade mellan 1.6 och 3 m. Även schakt på kyrkogården och i området norr om kyrkan visade förekomst av kulturlager. Av detta drog Viföl slutsatsen att lagret hade en minsta utsträckning av 100 m i öster-väster och 300 m i norr – söder. Senare undersökningar har visat att omfattningen är ännu större (Fig. 1) (jfr. nedan).
Vifots undersökningar gav belägg för att kulturlagret bildats av sammansjunkna husgrunder som raserats och byggts på successivt. Profilerna visade horisontella lerskikt och härdar samt jord och grästorv som sannolikt bildats av husens väggar då dessa raserats (Viföl 1936: 102, fig. 3). Lerskikten bestod av obränd och bränd lera, träkol och bränd lerklining. De var ofta täckta av ett tunt kolskikt och tolkades som golv i förstörda husgrunder. Härdar i husgrunderna kunde i några fall prepareras fram. Kulturlagret var synnerligen fyndrikt. En mängd fornsaker av olika slag, kvarnstenar och fragment av sådana, krosstenar, vävtyngder av lera, sländtrissor, slipstenar, kammar och kamfragment, keramik, djurben och hornstycken samt föremål av metall visar rikedomen och variationen i fyndmaterialet.
I schakt D utgrävdes inom en yta av 9 × 9.5 m delar av en husgrund (Vifot 1936: 106, fig. 4-5; Stjernquist 1951: 48 f.). Huset var orienterat i öster-, väster och hade en invändig bredd av ca. 6-7 m. Eftersom endast en del grävdes ut kan längden inte bedömas. Golvet bestod av stampad jord och lera med mindre stenläggningar. Det täcktes av ett kolskikt med ett rikt fyndmaterial. Over kolskiktet låg ett mäktigt lager av brända lerkliningsbitar. Det är uppenbart att huset härjats av eld. Avtryck i lerkliningen visar att väggarna bestått av flätverk av grenar mellan stolpar. Som underlag fanns på vissa ställen stenar bevarade. Härden bestod av skörbrända stenar.
Keramikens allmänna karaktär talar för att lagren sträcker sig över såväl äldre som yngre romersk järnålder och att huset därför varit i bruk under en förhållandevis lång period. I det övre skiktet påträffades några bronsfibulor av en typ som ligger på gränsen mellan romersk järnålder och folkvandringstid eller i början av folkvandringstiden (Vifot 1936: 113, fig. 10: 1). Vifot drar slutsatsen att huset förstörts vid denna tid. I kolskiktet över golvet påträffades en bronsfibula med lång profilerad fot, en fibulatyp som ligger på övergången mellan romersk järnålder och folkvandringstid eller i tidig folkvandringstid (Vifot 1936: fig. 10:11). Att dateringsförhållandena är komplicerade framgår emellertid av att en fibula från tidig folkvandringstid påträffades i lagret under husgrunden (Vifot 1936: 118 och fig. 10: 10).
Fyndmaterialet på boplatsen skall med hänvisning till Vifots publikation i detta sammanhang beröras mycket kortfattat (Vifot 1936) (Fig. 2).
Den finare keramiken kan efter ornamentiken och övriga drag indelas i ett äldre och ett yngre skede. Vifot sätter gränsen mellan dessa båda till tiden omkring 200 e. Kr. med hänvisning till en fibula som påträffades mellan lagren. Karateristiskt för skärvorna i det övre lagret är en plastisk ornamentik med vulster och hålkälar och med kraftigt intryckta linjeornament. Det är den typ av keramik som förekommer i gravfynd från yngre romersk järnålder (Stjernquist 1955). I det undre lagret är linjeornamenten finare och mynningskanten förtjockad och i allmänhet avfasad. Även denna keramik är karakteristisk. I sin mest typiska form finns den i material från äldre romersk järnålder exempelvis på keramik från järnåldersboplatsen i Hötofta även om Uppåkraboplatsens keramik har en något yngre karaktär än huvuddelen av keramiken i Hötofta (Stjernquist 1969). Samma typ av keramik finns också på boplatsen i Vä (Stjernquist 1951). Utom den finare keramiken finns en grövre keramik bl.a. stora förrådskärl.
Av järnföremålen är några av speciellt intresse. Det gäller den ovan nämnda fibulan från schakt A. Från ytan på samma lager kommer ett hjalt till ett svärd från vikingatiden samt dessutom knivar och andra enklare föremål av järn. Slaggförekomster vittnar om järn tillverkning. Andra hantverksprodukter är färdiga föremål samt halvfabrikat av ben och horn. Materialet redovisas förhållandevis fylligt i Vifots publikation.
I samband med Vifots undersökning påträffades och grävdes i schakt B en skelettgrav från senromersk järnålder. Gravgodset bestod av tre lerkärl samt en kam (Vifot 1936: 101, fig. 1; Stjernquist 1955, PI. XXXII: 5-6, XXXIV: 12). Graven låg i kulturlagret på ett djup av 1.4 m. Enligt den profil som Vifot publicerat var den inlagrad i kulturlagret med lerstrimmor även över graven. Man kan dock förmoda att den grävts ned i lagret vilket emellertid inte kunde konstateras vid undersökningen.
Senare undersökningar har bidragit till avgränsning av boplatslagren och till kunskap om gravfältets utsträckning (Fig. 1).
Söder om kyrkan uppfördes strax utanför kyrkogårdsmuren år 1968 ett bårhus. Vid dessa arbeten bortschaktades lager av bränd lera samt härdar. Arkeologisk övervakning kunde endast delvis genomföras vid detta tillfälle men efterundersökning gav vid handen att kulturlagret här var mäktigt. Det gick att fastställa att minst två hus av samma typ som de av Vifot utgrävda här låg över varandra. Detta stämmer med Vifots iakttagelser att det på kyrkogården fanns djupa kulturlager. Fynden vid bårhus undersökningen utgöres till större delen av djurben och keramik samt enklare järnföremål. I anslutning till en större keramikkoncentration i en av golvnivåerna tillvaratogs stora mängder brända sädeskorn som enligt bestämning är skalkorn och 4-radigt korn (Ohlsson 1968, 1972). Anmärkningsvärda föremål som ger en datering är en fragmentarisk benkam från senromersk järnålder eller övergången till folkvandringstid samt en gulgrön glasbit med inslipade ovaler av typ E 227-237 daterbar till Eggers perioder C2-C3 (jfr. Lund Hansen 1987: 44) (Fig. 3). Iakttagelserna om kulturlagrens tjocklek stämmer med uppgifter från kyrkovaktmästaren att det vid gravöppningar ständigt påträffades kulturlager med sot, bränd lera m.m.
Förhistoriska föremål av speciellt intresse har vid flera tillfällen hittats i samband med arbeten pä kyrkogården. Så påträffades år 1953 i dess södra parti ett litet lerkärl (h. 6.5 cm) ornerat med en horisontell rad intryck (LUHM 28944) (Stjernquist 1955: PI. XXXIII: 5). Av särskilt intresse är vidare en oval spännbuckla som hittades där 1974 utan att fyndet kan kombineras med andra föremål (Stjernquist 1977: 41) (Fig. 4). Vidare finns uppgift om att järnspetsar hittats på kyrkogården.
Under år 1968 planerades uppförandet av en ny prästgård. Eftersom förekomsten av mäktiga kulturlager inom området var väl kända gjordes provgrävningar på ett fäll nordost om kyrkan för att utröna om tomten kunde bebyggas utan alltför stora utgrävningar. Provgrävningarna visade att en del av området endast hade obetydliga spår av kulturlager och man kunde på detta sätt få fram en möjlig lokalisering av byggnaden till platsen nära kyrkan.
Samma år grävdes ett dike för en elkabel parallellt med den väg som från norr löper öster om kyrkan i riktning Tottarp. Schaktet gick endast fram till korsvägen i höjd med kyrkan och berörde sålunda i första hand det gamla byområdet. Det visade sig också att fynden såsom djurben, bränd lera och krukskärvor inte var förhistoriska vilket är naturligt med hänsyn till läget vid den medeltida och senare bebyggelsen.
I samband med konstruktionen av motorvägen mellan Lund och Malmö år 1952 gjordes iakttagelser av betydelse för avgränsningen av boplatsens kulturlager. Schaktningen för motorvägen gick fram endast ca. 50 m väster om den västligaste av gårdarna i Stora Uppåkra. Rekognosceringar i schaktprofilen visade förekomsten av lerlager. Några närmare undersökningar kunde inte göras då sträckningen för vägbanan redan var schaktad och de av ett ihållande regn uppblötta lagren starkt sönderkörda av maskinerna. En del av leran kan ha eroderats ned från högre liggande partier. Men på andra sidan är avståndet till gårdsbyggnaderna på den närmaste gården (Nr. 1:6) inte mera än ca. 50 m. Vid renovering av byggnader på denna egendom vid ett senare tillfälle påträffades på djupet 1-1.5 m både en härd och stolphål. Därmed finns stöd för markering till denna punkt av kulturlagrets utsträckning i väster (Fig. 1:3).
En grävning som visar förhistoriska lämningar gjordes år 1975 i samband med breddning av väg 879 på en punkt ca. 300-500 m söder om kyrkan (Fig. 1:4). Då upptogs flera schakt för undersökning av kulturlagrets utsträckning. Tjockleken var ca. 1 m. En mängd fynd av djurben, bränd lera, krukskärvor samt järnfragment påträffades. Datering till äldre järnålder kan påvisas. Samma år upptogs i samband med en fältkurs för studenterna två schakt väster om kyrkogården. Även här var kulturlagren mäktiga (Fig. 1:5).
De nu angivna grävningarna har gett en del anvisningar om det förhistoriska kulturlagrets utsträckning. Genom några grävningar har man vidare fått inblick i materialet inom den gamla byns område där det nu i huvudsak saknas lager från förhistorisk tid. I vissa fall kan äldre nivåer ha skadats av den senare bebyggelsen.
Men det är också möjligt att det mäktiga förhistoriska lagret endast delvis legat inom området för den senare byn och alltså berört bytomten (se kartan) i begränsad utsträckning. Bytomten anger byns läge från medeltid till enskiftet vid 1800-talets början. I kontaktområdet mellan bytomten och det förhistoriska kulturlagret ligger den gårdsenhet som benämnes Gamlegård.
Den i inventeringen gjorda avgränsningen av boplatsens kulturlager torde därför i huvudsak vara riktig. Det finns emellertid vissa punkter med fynd av järnålderskaraktär även utanför den avgränsning som gjorts. Detta framgår av en undersökning 1986 längs en vattenledning som drogs mellan Källby och Önsvala. Den berörde bl.a. fälten sydöst om Uppåkra kyrka där en 5 km lång och 2 km bred svag höjdrygg sträcker sig i sydöstlig riktning från Uppåkra mot Staffanstorp.
På en av de för undersökning utvalda punkterna (Fig. I: 6) påträffades dels en skelettgrav från stenåldern dels2 urnegravar och 2 brandgropar som daterats till romersk järnålder. I en av urnegravarna fanns rester av ett daterbart lerkärl med öra, i en av brandgroparna fanns ett fragmentariskt lerkärl, två bronsfibulor och pärlor och i den andra en fibula med hög nålhållare. På en annan punkt i närheten (Fig. 1:7) undersöktes dels en skelettgrav dels en brandgrav vilka båda kan dateras till yngre romersk järnålder. I skelettgraven fanns ett halsband av glas och bärnstenspärlor, en kniv med rest av träskaft samt ett lerkärl med komplicerade ornament av linjer, vinkelband och gropar (Fig. 5). I brandgropen fanns ett lerkärl vars ornament också var komplicerade och bestod av vulster, vinkelband, båglinjer och gropar. Båda lerkärlen har en förhållandevis hög hals. De kan med stor säkerhet dateras till senare delen av yngre romersk järnålder.
På båda de nu nämnda platserna fanns rester av kulturlager som synes vara från bronsålder, men som även kan vara från järnåldern.
Detsamma gäller kulturlager, härdar m.m. på en plats något längre åt sydost. Från denna finns dessutom bitar av hartstätning, krukskärvor, brända ben samt några pärlor. Det kan tolkas som ytterligare en grav från järnåldern.
Vifots undersökning i Uppåkra, senare undersökningar och rekognosceringar samt äldre och senare fynd ger belägg för en utomordentligt stor och rik boplats från järnåldern. Kulturlagren är i varje fall i sina centrala delar upp till 3 m djupa med inlagrade rester av husgrunder som ibland ligger över varandra. En indelning i två nivåer på grund av materialets kvalitet synes föreligga men i vissa fall såsom på kyrkogården ligger sannolikt dessutom vissa fyllnadslager över de ursprungliga. Det finns belägg för att boplatslagren ligger över en yta som är 1100 m i nordsydlig riktning och 600 m i ostvästlig. I den södra delen tunnar lagren sannolikt ut i öster, väster och söder. I norr ligger de i kontakt med och synes något överlagra tomten för byn från medeltid och senare. I denna gränszon ligger Gamlegård av betydelse för tolkning av bebyggelseförhållandena. Vid Arrhenius undersökning av fosfathalten i skånska jordar visade det sig att det vid Uppåkra låg ett stort samlat komplex med högsta fosfathalt. Det är det största som förekommer i Skåne (Arrhenius 1934). Förklaringen till att kulturlagren är så omfattande och mäktiga är att det i Uppåkra funnits en fast järnåldersbebyggelse. Man kan draga slutsatsen att det inte i första hand varit en jordbruksbebyggelse utan en bebyggelse vars existens varit beroende av hantverk och handel.
Dateringen av fyndplatsen framgår av det rika fyndmaterialet från Vifots undersökning 1934 och av senare fynd. Järnålderslagren kan på detta sätt beläggas från tiden omkring Kr. f. till vikingatid. En stomme vid dateringarna utgör keramiken men en mängd andra fynd stöder dateringarna. Betydelsefull är fyndet av en oval spännbuckla på kyrkogården samt svartgods på andra ställen. Betydelsefullt är även att brand på boplatsen lämnat en mängd lerklining samt brända sädeskorn.
Gravar var kända före Vifots undersökning och påträffades även av honom. Gravar har också påträffats senare. Lokaliseringen av dem visar att gravar anlagts dels i de centrala delarna av boplatsen dels i ett områden på en höjdrygg i sydostlig riktning men det kända gravmaterialet är tills vidare begränsat.
Bebyggelse från förromersk järnålder lokaliserades vid breddning av väg 879 (se ovan) och finns möjligen på andra platser inom området för den stora järnåldersbebyggelsen. Från bronsålder finns boplatslager i huvudsak utanför området för järnåldersbebyggelsen. De två gravhögarna Storehög och Lillehög betraktas som bronsåldershögar. Den tidiga uppgift som finns om att ett gravfynd från järnåldern påträffats i en hög tyder kanske på högar från järnåldern, men det synes för djärvt att antaga att de båda nämnda högarna skulle vara anlagda under järnåldern. Å andra sidan ligger de synnerligen obekvämt för järnåldersbebyggelsen som kringgärdar dem. En undersökning av en av högarna är angelägen.
I Uppåkraboplatsens omgivning finns rika belägg för järnåldersbebyggelse särskilt i Tottarps sn och i Nevishög sn. (Fig. 6). Norr om Höje å ligger Källby med gravar och boplats och vid Höjeås mynning en vikingstida boplats i Karstorp. Lomma har i skriftligt material fått beteckningen som stad under tidig medeltid (Skansjö 1980). Uppåkra ligger i skärningspunkten mellan två i gammal tid viktiga trafikleder nämligen Höje å och den gamla vägen mellan Lund och Trelleborg. Även Burlöv och Åkarp är fyndrika områden. Förhållandet till den centrala boplatsen i Uppåkra och omgivningen kan kanske anas men kan beläggas endast genom undersökningar och analyser. Men stor vikt måste läggas vid att vår största halsring av guld från folkvandringstid (SHM 16675) påträffats på Trolleberg strax söder om Höje å och endast ca. 4 km från Uppåkraboplatsen. Frågor som rör omgivningen kommer emellertid att endast flyktigt beröras i detta sammanhang där utrymmet kräver en koncentrerad framställning. Därför skall endast en fyndplats beröras, en fyndplats av särskilt intresse för bebyggelsen i Uppåkra. Det gäller Gullåkra mosse som enligt min uppfattning hör nära samman med den stora boplatsen i Uppåkra.
I den södra delen av Brågarps sn ligger Gullåkra mosse ca. 2 km sydost om Uppåkra kyrka. I en geografisk-topografisk beskrivning från 1908 beskrivs den som naturlig äng. Den är del av ett område som ligger lägre än 15 m över havet och som fortfarande till stora delar är äng eller sankmark. Avrinningen från mossen och kvarvarande vattensamlingar sker genom Dynnbäck till Höje å. Man kan förutsätta att det i förhistorisk tid varit öppet vatten i större områden än i nutid.
Mossen har ett utsatt läge norr om den landsväg som löper i östvästlig riktning vid norra kanten av den moderna bebyggelsen i Staffanstorp där Borggårds skola är belägen. I sen tid har också utfyllnad skett med ditkört material. Som mosse kan man dock beteckna ett förhållandevis stort område. Mossmarken sträcker sig även in i Brågarps by där den benämnes Brågarps mosse. Det uppges att flera stenyxor hittats där. Därifrån kommer även den nedan nämnda hålcelten av brons.
Tidigare har torvtäkt förekommit i Gullåkra mosse. I samband med denna verksamhet har det gjorts flera fynd av förhistoriska föremål. De kan betraktas som offerfynd.
År 1840 påträffades en bronslur på djupet 1.5 m tillsammans med lämningar av en båt och ett större djur. Endast luren som tillhör bronsålderns formvärld har bevarats. Den har tillhört Sven Nilssons samling som förvärvats av Lunds Universitets Historiska Museum (LUHM 3472) (Stjernquist 1983: 163, fig. 3). Man kan antaga att det stora djuret varit en häst.
Nära fyndplatsen för luren påträffades vid torvtäkt år 1911 en halsring av brons från förromersk järnålder. Den är tillverkad av en i snitt fyrkantig bronsten och låses genom att tenens ändar hakas i varandra. Ändarna är försedda med kulformiga avslutningar vilka på översidan har det trekantiga latènemärket intecknat. Ringen är ornerad med vinkelställda fåror och skraverade trianglar. Diam 12.5-11.5 cm (LUHM 17176) (Engström 1927; Moberg 1954: 33) (Fig. 7).
Ca. 350 m öster ut från fyndplatsen för luren har i den del av mossen som ligger i Brågarps by en hålcelt av brons påträffats. Även denna torde vara ett offerfynd (LUHM 3463) (Engström 1927: 55).
Från Gullåkra utan angivande av närmare fyndplats kommer tre lansspetsar, samtliga gamla fynd om vilka ingen närmare upplysning finnes.
Lansspets av järn med smalt blad och bred holk. Mittribban är kraftigt markerad. Längd 21.8 cm, holkens längd ca. 8.5 cm, dess bredd 2.9 cm, bladets bredd 1.7 cm. SHM 7871: 178. Har tillhört O. Sörlings saml. Sannolikt tidig folkvandringstid.
Lansspets av järn med markerad mittribba, längd 33.5 cm, holkens längd ca. 11 cm. Bladet skadat men har vid holken haft en bredd av ca. 6 cm (LUHM 12665) (Engström 1927, fig. 46). Spjutspetsen kan dateras till yngre romersk järnålder (Fig. 8). Den finns införd i katalogen i Ilkjaer 1990: 336 och räknas till typ 26. Namnet har i Ilkjaer a.a. fått formen Gullåker och fått bestämingen Käglinge vilket inte är riktigt.
Lansspets av järn med markerad mittribba. Spetsen år böjd och bladet skadat men längden har ursprungligen varit ca. 38 cm, holkens längd 12.5 cm; den har isittande nitnagel (LUHM 12664) (Engström 1927, fig. 46). Spjutspetsen kan dateras till yngre romersk järnålder (Fig. 8).
Fynden från mossen visar spridning i varje fall från bronsålder till förromersk järnålder. Kännedomen om mossfynd av offerfyndskaraktär i Sydskandinavien är numera stor och visar att offeraktivitet på denna typ av fyndplatser varit kontinuerlig under lång tid även om fyndens karaktår kan variera. Ej sällan kan man se anknytning till bestämda bebyggelseområden, men de kan också vara kopplade till kult av mera övergripande karaktär. Närliggande exempel i södra Skåne är den nyligen utgrävda Hindby mosse vid Malmö, Hassle Bösarps mosse och Röekillorna i sydöstra Skåne (Svensson 1991; Stjernquist 1973; Stjernquist 1987). Offerfynden speglar människornas andliga aktivitet, deras behov av närhet till gudomliga krafter, deras behov av att påverka sin situation och att skapa trygghet. Det är ett framtida problem att genom undersökningar försöka fastlägga vilka grupper som sökt sig till Gullåkra mosse. Om de tre lansspetsarna med fyndort Gullåkra kommer från mossen skulle det förstärka detta samband ytterligare. En av dem har spetsen böjd vilket kan innebära en medveten förstörelse. Spetsarna 12664-12665 har skadade blad med bortfrätta partier. Liknande skador förekommer ofta på järnspetsar i offerfynd exempelvis på lansar från Illerup och är en företeelse som kan sättas i samband med inverkan av mossjord. Detta tyder alltså på att dessa båda lansspetsar är mossfynd. Om spetsarna inte kommer från mossen skulle de kunna vara gravfynd vilket skulle tyda på ett gravfält med krigargravar i Gullåkra. Eftersom alla tre är lansar torde det i så fall röra sig om tre gravar, eftersom gravar med två lansar under romersk järnålder inte är regel. Aven detta förhållande tyder på att det inte är gravfynd utan fynd från mossen.
En boplats från yngre bronsålder och äldre järnålder har dokumenterats på Gullåkra 3: 6, en flack sydostsluttning vid mossen. I närheten finns en stenåldersbebyggelse. Man har vidare kunnat belägga mindre brons- och järnålderbebyggelser inom området mellan Gullåkra och Uppåkra. Som ovan nämnts är närområdet rikt på järnåldergravar och även boplatser exempelvis vid Onsvala och Tottarp. Gravfynden från dessa platser tyder på rikedom. Förhållandet mellan dem och den centrala boplatsen vid Uppåkra måste utredas. Uppåkraboplatsen har av allt att döma haft en särställning. Sambandet mellan den och aktiviteter i Gullåkra mosse är sannolikt. Det är min hypotes att ett sådant samband föreligger.
Enligt namnforskningen betyder Uppåkra de högt belägna åkrarna. Namnet är belagt pä 1100-talet i Necrologium lundense och nämnes även i Knut den Heliges donationsbrev från år 1085 då kungen disponerade viss mark i Uppåkra som donerades till domkyrkan (Blomqvist 1951: 56ff.). Namnet går tillbaka till järnåldern (Hallberg 1991). De ovan refererade fynden visar att bebyggelsen under järnåldern varit intensiv och långvarig. Den har funnits kvar i vikingatiden varför kontinuitet in i tidig medeltid synes belagd genom de skriftliga källorna. Man kan antaga att det i slutet av 900-talet i Uppåkra satt en mäktig hövding. Boplatsen kan ha haft avgränsande skyddsanordningar i likhet med samtida gårdar på danskt område. Genom sitt läge har den därigenom haft karaktär av oppidum vilket kan sägas anknyta till namnet Uppåkra. Det skall nämnas att man i medeltidslatinet använde termen oppidum för en stadsliknande bebyggelse som inte var biskopssäte. Man kan hypotetiskt antaga att den i närheten på kungligt initiativ grundade staden Lund som under 1000-talet blev ett kungligt och kyrkligt centrum medvetet fick en lokalisering i närheten och snart kom att överflygla makthavarna i Uppåkra.
Gårdsnamnet Gamlegård i Uppåkra hänför sig till gammal bebyggelse som emellertid inte behöver vara från förhistorisk tid även om gårdens läge vid kanten av det mäktiga förhistoriska kulturlagret är anmärkningsvärt.
Namnet Gullåkra bör vara av samma ålder som Uppåkra. Det är belagt 1401. Förleden Gull syftar på guld vilket av namnforskarna tolkats som en hänvisning till bördiga åkrar, rik avkastning (Hallberg, a.a.). Men gullkan även hänföra sig till metallen guld. Man kan hypotetisk antaga att det i mossen offrats guld liksom i exempelvis Skedemosse (Hagberg 1967) och i andra offermossar och att detta varit så känt att det givit namn ät mossen och byn Gullåkra. Man torde därför med stor förväntan kunna se fram mot en undersökning av mossen och dess eventuella fyndförekomster. Ett första steg blir en geologisk undersökning för att fastställa lagerföljd och utsträckning.
Komplexet Uppåkra – Gullåkra är en angelägen tvärvetenskaplig forskningsuppgift. Den kommer att presenteras utförligare i annat sammanhang.
